Att åka tåg är som alla vet det bästa transportmedlet eftersom man kan sitta, ligga, stå och gå under färden. Det ger helt enkelt inte den klaustrofobiska känsla som lätt infinner sig när man färdas med buss eller flyg. Men i länder utan järnväg måste man ibland dock foga sig, bita ihop och köpa en bussbiljett. Tyvärr rörde det sig denna gång om en 24 timmar lång bussresa mellan Vientiane och Hanoi. Vi blev hänvisade till sätena längst bak i bussen och bredvid oss hamnade en ryss och två finländare. I raden framför satt nyazeeländare och britter. Finnarna kunde engelska men ville inte prata, ryssen ville prata men kunde inte engelska. Vi kunde varken finska eller ryska. Ni kan själv gissa vilken av raderna som förde mest liv.

Färden mellan Vientiane och Hanoi tar ungefär 18 timmar om den körs i ett sträck. Trots detta envisas bussbolaget av någon anledning med att lämna Vientiane redan vid sextiden på kvällen vilket ledde till att vi i bussen fick vänta fem timmar vid gränsen innan gränsstationen öppnades klockan sju på morgonen. Av miljöhänsyn var det ypperligt att bussen stängdes av under denna väntan. Dessvärre innebar denna miljömedvetenhet (om nu detta var anledningen) att bussens temperatur blev densamma som den tropiska nattens. Svetten rann där vi låg inklämda fem i rad på 50 centimeters britsar och försökte sova.

Obekvämt transportmedel

Bekvämt transportmedel trots att det är tredje klass

Väl framme i Hanoi firade vi Vietnams återföreningsdag genom att äta stadens färska vårrullar som rekommenderas i varje guidebok. De finns med olika innehåll. Restaurangen vi gick till hade bara en sort varpå vi fick nem phu. Innehållet var svårdefinierat och smaken inte den bästa. Efter att ha ätit det en andra gång berättade google att nem phu är vårrullar med strimlad grishud och rismjöl. Bra att man kan laga mat av det också även om vi föredrar vingummi. Det blev inget förstamajtåg men väl ett besök av Ho Chi Minhs maosoleum och museum. Det sistnämnda innehöll hyllningar av ledaren och allsköns socialistiska slagord.  Museet verkar vara det enda socialistiska i Vietnam; utanför museets väggar frodas kapitalismen.

Några av Hanois tusentals motorcyklar

Ballonger

Återföreningsdagsfirande

Ho Chi Mins mausoleum

På väg till Hulongbukten

Hulongbukten

Flytande fiskeby i Hulongbukten

Gränsöverskridning

Att vara turist i Vientiane är hur trevligt som helst. Trots att det bor en kvarts miljon i staden känns den på många sätt som en småstad. Det finns ett område som ligger intill Mekongfloden (tillika gränsen till Thailand) som har en väldigt gemytlig atmosfär, alltså trevliga kaféer och restauranger med låga priser trots att de är dyrare än övriga Laos. I detta område bor och vistas i stort sett alla turister. Laos är känt för sitt sävliga tempo vilket innebär att Vientiane är ett skönt stopp för backpackers som vill slappa. Lägg därtill att det varit en fransk koloni varför det går att hitta välbakade baguetter och annan västerländsk mat.

Råkar man vara laotier är situationen en helt annan. Mannen som jobbade i receptionen på vårt hotell hade aldrig varit utanför landets gränser trots att Thailand ligger ca 500 meter från hans arbetsplats. Man får som laotier finna sig i att vara utan pressfrihet, att inte kunna välja sina ledare och ständigt matas med musikvideor på TV där arbetare eller soldater sjunger regimens lov. Dessutom kontrolleras ens förehavanden genom att det i varje kvarter finns en områdesansvarig som rapporterar felaktigt/regimkritiskt beteende till högre ort. Kyrkor är tillåtna men huvudpastorn måste vara tillsatt av landets ledning. Kristna kontrolleras och kyrkbesökare registreras. Trots ökad sexturism och pedofili av västerlänningar menar regimen att det inte finns behov av socionomer i det kommunistiska Laos eftersom sociala problem enligt regimen inte existerar.

Vi var på söndagsgudstjänst i en kyrka. Det var härligt och förenande att höra Gud lovsjungas, fastän språket var annorlunda. Förbönen för de styrande fick en annan dimension då det antagligen för många var bön för sina fiender.

Trots att vi turistade i Bangkok i tre dygn vet vi inte särskilt mycket om staden. Om två av stadens ambassader vet vi däremot allt. Vi har stenkoll på handläggningstider, avgifter, krav på ansökningsformulär och kanske det knepigaste: hur man hittar dit. Första dagen i Bangkok lämnade vi in våra visumansökningar för Kina. Följande dag hämtade vi ut våra visumsförsedda pass och lämnade samma eftermiddag passen på mongolska ambassaden. Också de kunde hämtas ut påföljande dag, vilket var samma dag som vi steg på tåget mot Laos. Det låter enkelt men det ligger mycket nervositet bakom. Tänk om vi inte skulle få visum till Kina, vad händer med våra resplaner då? Hinner vi ansöka om visum i något annat land innan vi når Kina? Vågar vi boka tågbiljetter inom Kina utan att ha visumet klart? Vad händer om tågbiljetterna hinner ta slut innan vi får visumet? Har vi någon plan B?

Tiden som inte spenderades på ambassader ägnade vi åt tempelbesök, båtfärd på floden Chao Phraya och spisning av mat. Fantastiskt god mat för övrigt. En hel del energi gick åt till att försöka undvika två saker: lurendrejare och västerländska turister. Det sistnämnda visade sig vara omöjligt att slippa. Klockan tre utanför palatset stötte vi på det förstnämnda, en guide som meddelade oss att palatset vi tänkt besöka tyvärr redan var stängt men att han hade en hel del tips på vad vi istället kunde ägna eftermiddagen åt. Samtidigt som guiden berättade för oss om sina suveräna erbjudanden hörde vi i högtalaren bredvid oss speakerrösten från palatset meddela det HÄR.

Templets ingång.

Vid den liggande buddans fötter. I Wat Pho-templet ligger den 46 meter långa buddan utsträckt och vilar sig.

Medpassagerare på flodbåten.

Thailändsk vägkrog. Praktexempel på hur restaurangerna ser ut som serverar den bästa maten.

Inkopplad och uppkopplad.

Tåginstruktioner på tåget mellan Thailand och Laos.

chopsticks

Det går inte att blogga om Malaysia utan att nämna maten. Enligt DN utnämndes Kuala Lumpur för tre år sedan till staden med världens bästa och billigaste gatumat. Malaysias kulinariska mästerlighet har två sidor. Båda finns representerade i Cynthias familj då hennes syster enligt uppgift ska vara oerhört skicklig på att laga god mat och Cynthia om möjligt ännu skickligare på att äta den.

Cynthia gick med stor entusiasm in i uppgiften att presentera Malaysias matutbud. Hon tog med oss till både stora flådiga restauranger och små matställen mindre än svenska gautkök. Själv var hon väldigt förtjust i allt hon rekommenderade oss att prova och blev därför ofta besviken på att vi inte alltid var fullt lika nöjda. Skolade som vi är i att mat ska ha en ganska fast konsistens, att det ska vara tuggmotstånd och att djuren man äter ska se så lite djuriga ut som möjligt fick vi tänka om. Mycket av den malaysiska maten ångkokas alternativt läggs i en soppa. Bägge tillagningsteknikerna resulterar i att maten ibland blir vad vi helt enkelt upplevde som slemmig. Vi slukade dock allt från bläckfiskbebisar till romfyllda sillar. Cynthias favorit är stekta fiskhuvuden.

Chicken Rice Balls anses vara en delikatess. Rätten består av hackad kyckling...

...och risbollar

Restaurangerna i Malaysia är ofta små och för att äta på de bästa (mest hypade) restaurangerna kan folk stå och köa i timmar. I restaurangen ovan som serverade satay (spett med allsköns mat som doppas i kryddig, kokande jordnötssås) stod vi i kö i två och en halv timme.Kockarna jobbar på högvarv.

Kockarna jobbar på högvarv.

pannkakstårta

Dim sum. I korgarna finns olika småsaker som ångkokas och äts till frukost.

Lunch innehållandes bland annat Thunder Tea Rice. En soppa bestående av grönt te, färsk basilika och mynta hälls över ris som är blandat med finhackade grönsaker.

fiskätande

Cynthias mamma Jeanni som tillsammans med Cynthias pappa Anthony inte bara bjöd oss på middag utan också betalade hela vår vistelse i KL.

En dag i KL tog Cynhtia med oss på lunch på den Michelinstjärnebelönade restaurangen Din Tai Fung. Deras dumplings, som alla viks ihop med tretton veck, var verkligen ett gastronimiskt himmelrike. Med ett stadigt grepp om chopsticksen tog vi tag en dumpling, bet ett hål i den för att suga i oss soppan innuti och doppade sedan den i en blandning av vinäger och riven färsk ingefära. Ljuvligt tänkte hjärnan och smaklökarna gjorde en kullerbytta av glädje.

Vi har för övrigt knäckt koden för att hitta den bästa lokala maten i Sydostasien. Restaurangen ska gärna vara utan menyer på engelska, definitivt ha några lokala gäster och helst ha hela möblemanget i plast.

I Singapore mötte oss ett glatt ansikte och en stor kram från en förkyld Cynthia. Hon pluggade ekonomi under två år i Umeå och vi var då med i samma församling. I Cynthias sällskap åkte vi från Singapore till Malaysia där hon är född och numera bor. Hon tog oss med till Jahor Bahru, Malacka och Kuala Lumpor.

Cynthia är en häftig person som vet vad hon vill och aldrig tvekar mer än några sekunder innan hon tar beslut. Hon vill gärna ha barn någon gång i framtiden men har likt många välutbildade i Malaysia inga planer på att låta det påverka hennes karriär. Precis som hennes föräldrar kommer hon istället att anställa en husfru som tar hand om barn, matlagning och städning. Hon jobbar idag minst tio timmar per dag, ägnar noll timmar åt matlagning och när det gäller städning sveper hon på sin höjd över sin bostad med dammsugaren någon gång i månaden (det sista vet vi inte men det gör följande jämförelse ännu bättre). Hennes liv och tankesätt är med andra ord väldigt likt hur många svenska män lever och resonerar åtminstone om man tar bort bokstäverna H, U och S i ordet husfru och ändrar ordet anställd till ”oavlönat och ej pensionsgrundande arbete”.

Cynthia är person som kan och är bra på mycket. Till exempel är hon en duktig fotograf som har ett särskilt öga för människor och därför tar snygga porträttbilder. Här är två av våra favoriter bland hennes bilder.

Malaysia består i huvudsak av tre folkgrupper; malajer, kineser och tamiler där malajerna uppgår till mer än 50 procent av befolkningen. Dessa tre lever i relativt fredlig samexistens. Konflikter finns men dessa hålls mestadels under ytan genom bland annat starkt begränsad yttrandefrihet. Som turister var det spännande att i exempelvis i staden Malacka besöka en moské, ett hindutempel, ett buddisttempel och en kyrka på bara några minuters promenadväg från varandra.

Vistelsen i Malaysia var härlig. Det var gott att återse en kär vän som dessutom är från och bor i landet och därför kunde ta oss till platser som inte står nämnda i Lonely planet. Efter att vi sagt farväl till Cynthia fortsatte vi vår färd norrut.

Att flyga från Chennai till Singapore var som att resa mellan två världar. Det enda som var likt var luftfuktigheten. Från ett smutsigt Chennai med trafik i ständig kaos och omständlighet i allt från byråkrati till betalningsprocesser i butiker till ett bländande rent Singapore där inte bara skräpet är bannlyst utan till och med spottloskor är förbjudna enligt lag. En stad där allt är effektiviserat. Exempelvis har man på en sushirestaurang vi besökte bortrationaliserat kyparna. I deras ställe finns en ipad placerad vid bordet på vilken man klickar fram sin beställning samt meddelar när man ville ha notan. I Chennai däremot har butikerna så mycket personal att man kan ha tre personer bara i kassan. En som räknar ihop kostnaden på varorna, ger kvitto och förvarar det inköpta. En som tar emot betalning och stämplar kvittot. Och till sist en som kontrollerar varorna mot kvittot som stämplas igen, varefter hen lämnar ut varorna.

Det var också en resa från ett demokratiskt land till ett odemokratiskt. Indien sägs vara världens folkrikaste demokrati med en väl fungerande presskår och där regeringsbyten sker. I Singapore är flertalet ämnen förbjudna att diskutera, och pressen är väldigt självcensurerad. Regeringspartiet har haft makten sedan självständigheten och valsystemet gör att regeringspartiet alltid har tillräcklig majoritet för att kunna genomföra grundlagsändringar. För ett antal år sedan infördes ett speakers corner där åsikter skulle kunna ventileras fritt. När vi var där var platsen helt tom. På stora skyltar stod det nedtecknat vilka ämnen som inte fick diskuteras och att alla som ville säga något måste anmäla sig till myndigheterna för förhandskontroll. Senare samma kväll på en fantastisk middagsbjudning talade vi med några Singaporebor om demokrati. Det stod klart att ingen av de vi åt middag med skulle bli godkända i samhällskunskap A i Sverige. Eftersom ekonomin i landet är bra och det är fred såg de inte att det skulle kunna vara några problem i landets styrning utan istället borde alla hålla ihop och bygga ett starkt land. Dock kunde de se att om landet skulle vanstyras och ingen skulle få kritisera det skulle det vara bekymmersamt men eftersom vanstyre inte är fallet så är det ingen ko på isen, sa de.

Spännande överdåd underifrån

spännande överdåd från ovan

luftkonditionering från utsidan

hus från sidan

Cynthia framifrån

Drömmen om att ha en annan kropp än den man fått tycks ha global spridning. Likt det röda garnet som markerar vår resrutt är kroppsfixering något som följt oss på resan som en röd tråd genom Europa och Asien. Överallt har vi hört människor beklaga sig över hur de ser ut och önska sig ett utseende de högst sannolikt aldrig kommer att få. Det fåniga med utseendefixering ligger kanske inte främst i att vi strävar efter att bli det vi uppfattar som snyggare utan att vi ständigt går på lögnen om att vi vore lyckligare om vi bara såg annorlunda ut. Dessutom är det märkligt att vi även om det finns generella drag i det vi ser som den ultimata kroppen – drag som påminner mycket om supermodellernas kroppar – också avundsjukt kan önska oss varandras utseende. Philomina i Indien ogillar sina långa tunna ben och skulle vilja att de vore rundare och satt på en kropp med lite mer former. Samtidigt kan den korta och kurviga Marina i Ukraina se sig i spegeln och önska sig en slankare kropp med smala snygga ben. Cynthia i Malaysia har vad som i Sverige skulle kunna betraktas som den perfekta hyn: slät, fläckfri med vacker ljusbrun nyans. Själv önskar hon att hon bodde i Sverige igen eftersom hon då det var mer än trettio minusgrader fick den där skandinaviska rödaktiga tonen i huden som ser så fräsch och hälsosam ut. Hon tycker att hennes hud är ful nu eftersom den är alldeles för brun.

När vi var i Indien träffade vi vänner vi inte sett på över två år. Det första de gjorde, innan de frågade hur familjen har det, hur det går på jobbet och när vi egentligen ska skaffa barn, var att kommentera vårt utseende. De var bekymrade och uttryckte det. ”Before you were nice and fat, now you´re like this only”, sades anklagande och ett lillfinger visades upp. Det är ganska komiskt när en liten tunn indisk kvinna som på grund av år av hårt arbete och för lite mat har en vikt på runt fyrtio kilo beskyller en för att vara mager. Från att ha varit härligt tjock och fet har man nu blivit smalare än den smalaste fotomodell och därmed kanske äntligen nått idealkroppen. Nu när ens kropp har samma storlek som ett lillfinger.

En annan idealkropp?

Indien, Indien. Älskande Indien. Det har gått två och ett halvt år sedan vi var i Indien senast och extremt mycket har hänt sedan dess. Överallt pågår byggnadsarbete av nya höghus tänkta att rymma luftkonditionerade lägenheter och shoppinggallerior. Hela infrastrukturen uppdateras genom nyanläggda vägar, broar och snart dessutom en tunnelbana. Faktiskt var det svårt att orientera sig även i de av oss mest kända kvarteren eftersom tidigare riktmärken bytts ut av nya byggnader. Inom verksamheten för skolan (Little Lambs school) händer det också mycket. En dryg månad efter att vi var i Chennai senast startade Little Lambs Home (http://littlelambshome.weebly.com/), ett hem för de barn på skolan som olika anledningar inte kan bo hemma alternativt inte har något hem att bo i. Idag bor 17 barn på hemmet som numera kallas Children´s hostel. Vid två tillfällen under vår vistelse följde vi med när de två svenska volontärerna tog alla barnen på utflykt till swimmingpoolen. Det blev två blöta glädjefyllda stunder med en hel bunt ömsom lyckliga ömsom livrädda barn. Följande tre bilder är tagna av  Ruben Flores.

skor

badpåg

Little Lambs School

Sedan åtta månader tillbaka finns nu också ett Boys Hostel för tonårspojkar. House mother Rosline hade opererat foten några dagar innan vi kom och därför ordinerats vila från fysiskt ansträngande aktivitet. Istället satt hon på golvet och instruerade pojkarna mycket utförligt i hur curryn skulle kryddas, riset kokas och chapatidegen knådas. Roslines lilla barnbarn Sophia satt bredvid henne och studerade fokuserat matlagningsmomenten knaprandes choklad.

Chokladig Sophia

Nathan

William

Ben

Det är mycket som är  jobbigt med Indien. Värmen som i kombination med den höga luftfuktigheten gör en konstant klibbig. Fordonförarnas tutande 24-7. Skräpet som slängs överallt och ligger i högar i varje hörn. Människor som ligger bland skräpet i varje hörn. Trots allt det där man heslt vill slippa se och känna berör allt det vackra ännu djupare. Att återvända till Indien är alltid emotionellt. En bekant som arbetar som frilansande journalist och med anledning av arbetet rest mycket sa för länge sedan att Indien är det enda land i Asien som hon kunde tänka sig att bosätta sig i. Här finns en ärlighet och en öppenhet som är sällsynt, menade hon. Att det är ett land där människorna inte distanserar sig från sina känslor. Kanske är det så. Glöden, närheten till skrattet och tårarna gör det svårt att lämna Indien likgiltig.

Gillar man shopping, kommersialism och skrytbyggen är Dubai den perfekta destinationen. Världens högsta byggnad är oerhört imponerande, Dubai mall helt sanslös och konstgjorda palmöar väldigt speciellt. Väldigt häftiga saker men visst är de lite vansinniga?

Världens

högsta

byggnad

Att bli kindpussad av en taxichaufför som önskar trevlig flygresa och ber en att snart komma tillbaka är något vi inte upplevt i något annat land. Trots att han ville att vi skulle återvända till Iran var han väldigt tydlig med att han inte gillade regimen. – ”No azadi!” (frihet). Hans engelska var mycket bristfällig men ändå lyckades han alltså kommunicera dessa två saker, att regimen var usel och att vi verkligen borde komma tillbaka. Denna kluvna hållning till landet mötte vi många gånger. Behovet av att få uttrycka sitt missnöje med regimen och samtidigt en väldig stolthet över sitt land. Att det finns så mycket vackert att se och att västvärldens bild av Iran är felaktig eftersom den inte ger hela bilden av Iran.

Vi mötte personer som sade sig hata regimen, som tyckte att allt hade blivit sämre i efter revolutionen och försäkrade oss om att allt hade varit bra tidigare, under Shans tid. Andra var mer nyanserade i sin kritik mot regimen och menade att de många förhoppningar som fanns i samband med revolutionen inte hade uppfyllts. Exempelvis att skillnaden mellan rika och fattiga hade bestått, vilket var en besvikelse. Frågan är då vilka som stöder regimen. Är regimen bara blodtörstiga maktgalna idioter eller drivs de av en agenda som de verkligen tror på och som enligt dem leder till rättvisa? Svårt att säga även om en del av de kritiska mot regimen som vi talade med sa att de som stöder regimen bara gör det för att de är köpta av regimen. Samtidigt ingår det i regimens retorik att de är de svagas försvarare och att de står upp mot västerländsk imperialism, något som kanske inte är helt fel. Tyvärr fick vi inte prata med några som säger sig stödja regimen så frågan kvarstår vilka de är och varför de gör det.

En annan fråga som vi funderat på är hur de som bor i en diktatur hanterar sitt missnöje med regler som de inte alls håller med om och som de inte kan påverka. En man menade att Iran är lika dåligt som Syrien men att iranier är för fega för att gör uppror. Han tillhörde själv de mer välbärgade i landet och sa att han i Iran har möjlighet att leva ett gott liv. En kvinna sa att hon inte brydde sig eller orkade bry sig om politik utan istället ägnade sin tid åt annat som exempelvis shopping. Kanske stämmer det gamla romerska uttrycket att så länge folk har bröd och skådespel gör de inte uppror. Därför kanske inflationen i Iran är det största hotet mot regimen eftersom det driver upp priserna på viktiga saker som drivmedel och mat. Så länge man har något att förlora är det bättre att vara passiv (och de som inte orkar vara passiva flyttar utomlands). Samtidigt finns det ju någon gräns där ett ofritt liv inte är värt att levas men var den gränsen går beror antagligen på ekonomisk status och samvetskänslighet. Eller?

Khomeini och hans polare Khamenei blickar överallt ner på dig