Att bli kindpussad av en taxichaufför som önskar trevlig flygresa och ber en att snart komma tillbaka är något vi inte upplevt i något annat land. Trots att han ville att vi skulle återvända till Iran var han väldigt tydlig med att han inte gillade regimen. – ”No azadi!” (frihet). Hans engelska var mycket bristfällig men ändå lyckades han alltså kommunicera dessa två saker, att regimen var usel och att vi verkligen borde komma tillbaka. Denna kluvna hållning till landet mötte vi många gånger. Behovet av att få uttrycka sitt missnöje med regimen och samtidigt en väldig stolthet över sitt land. Att det finns så mycket vackert att se och att västvärldens bild av Iran är felaktig eftersom den inte ger hela bilden av Iran.

Vi mötte personer som sade sig hata regimen, som tyckte att allt hade blivit sämre i efter revolutionen och försäkrade oss om att allt hade varit bra tidigare, under Shans tid. Andra var mer nyanserade i sin kritik mot regimen och menade att de många förhoppningar som fanns i samband med revolutionen inte hade uppfyllts. Exempelvis att skillnaden mellan rika och fattiga hade bestått, vilket var en besvikelse. Frågan är då vilka som stöder regimen. Är regimen bara blodtörstiga maktgalna idioter eller drivs de av en agenda som de verkligen tror på och som enligt dem leder till rättvisa? Svårt att säga även om en del av de kritiska mot regimen som vi talade med sa att de som stöder regimen bara gör det för att de är köpta av regimen. Samtidigt ingår det i regimens retorik att de är de svagas försvarare och att de står upp mot västerländsk imperialism, något som kanske inte är helt fel. Tyvärr fick vi inte prata med några som säger sig stödja regimen så frågan kvarstår vilka de är och varför de gör det.

En annan fråga som vi funderat på är hur de som bor i en diktatur hanterar sitt missnöje med regler som de inte alls håller med om och som de inte kan påverka. En man menade att Iran är lika dåligt som Syrien men att iranier är för fega för att gör uppror. Han tillhörde själv de mer välbärgade i landet och sa att han i Iran har möjlighet att leva ett gott liv. En kvinna sa att hon inte brydde sig eller orkade bry sig om politik utan istället ägnade sin tid åt annat som exempelvis shopping. Kanske stämmer det gamla romerska uttrycket att så länge folk har bröd och skådespel gör de inte uppror. Därför kanske inflationen i Iran är det största hotet mot regimen eftersom det driver upp priserna på viktiga saker som drivmedel och mat. Så länge man har något att förlora är det bättre att vara passiv (och de som inte orkar vara passiva flyttar utomlands). Samtidigt finns det ju någon gräns där ett ofritt liv inte är värt att levas men var den gränsen går beror antagligen på ekonomisk status och samvetskänslighet. Eller?

Khomeini och hans polare Khamenei blickar överallt ner på dig