Indien, Indien. Älskande Indien. Det har gått två och ett halvt år sedan vi var i Indien senast och extremt mycket har hänt sedan dess. Överallt pågår byggnadsarbete av nya höghus tänkta att rymma luftkonditionerade lägenheter och shoppinggallerior. Hela infrastrukturen uppdateras genom nyanläggda vägar, broar och snart dessutom en tunnelbana. Faktiskt var det svårt att orientera sig även i de av oss mest kända kvarteren eftersom tidigare riktmärken bytts ut av nya byggnader. Inom verksamheten för skolan (Little Lambs school) händer det också mycket. En dryg månad efter att vi var i Chennai senast startade Little Lambs Home (http://littlelambshome.weebly.com/), ett hem för de barn på skolan som olika anledningar inte kan bo hemma alternativt inte har något hem att bo i. Idag bor 17 barn på hemmet som numera kallas Children´s hostel. Vid två tillfällen under vår vistelse följde vi med när de två svenska volontärerna tog alla barnen på utflykt till swimmingpoolen. Det blev två blöta glädjefyllda stunder med en hel bunt ömsom lyckliga ömsom livrädda barn. Följande tre bilder är tagna av Ruben Flores.
skor
badpåg
Little Lambs School
Sedan åtta månader tillbaka finns nu också ett Boys Hostel för tonårspojkar. House mother Rosline hade opererat foten några dagar innan vi kom och därför ordinerats vila från fysiskt ansträngande aktivitet. Istället satt hon på golvet och instruerade pojkarna mycket utförligt i hur curryn skulle kryddas, riset kokas och chapatidegen knådas. Roslines lilla barnbarn Sophia satt bredvid henne och studerade fokuserat matlagningsmomenten knaprandes choklad.
Chokladig Sophia
Nathan
William
Ben
Det är mycket som är jobbigt med Indien. Värmen som i kombination med den höga luftfuktigheten gör en konstant klibbig. Fordonförarnas tutande 24-7. Skräpet som slängs överallt och ligger i högar i varje hörn. Människor som ligger bland skräpet i varje hörn. Trots allt det där man heslt vill slippa se och känna berör allt det vackra ännu djupare. Att återvända till Indien är alltid emotionellt. En bekant som arbetar som frilansande journalist och med anledning av arbetet rest mycket sa för länge sedan att Indien är det enda land i Asien som hon kunde tänka sig att bosätta sig i. Här finns en ärlighet och en öppenhet som är sällsynt, menade hon. Att det är ett land där människorna inte distanserar sig från sina känslor. Kanske är det så. Glöden, närheten till skrattet och tårarna gör det svårt att lämna Indien likgiltig.
Tack för att jag fick uppleva Indien med er! Ett oförglömligt kaos:)
Wow, det låter häftigt vad som ni upplever just nu… Det är sånt som man kanske inte kan förstå om man inte är framme. Jag tror det är mycket berikande att resa sådär som ni gör. Kul att ni fotograferar och skriver om det också så att vi hemma – i t.ex. små-Germering – får veta vad som händer i resten av världen och får gåshud av att läsa förresten!
Roligt att läsa om er resa! Det låter otroligt spännande (och utmattande). Något annat än trygga regniga Göteborg minsann, där jag sitter hemma och pluggar. Ta hand om er så ses vi väl i sommar 🙂 kram! /Lisa (Hjalmars)
Nu ska ni befinna er i en riktig häxkittel. Bangkok. Hoppas att röd o gul-skjortorna kan hålla sams. Allt verka funka på er resa, vilket vi tacksamt noterar. Kramar
Wow, dunder och brak vilket vackert land ni är i. Det verkar som att ni är på ett helt magnifikt äventyr! Ett sidospår, men ändock; basisten i Ukraina gick då inte av för hackor.
Ha det fint!
Kram, A
Blev väldigt berörd av denna skildring av underbara Indien. Vad synd att vi var på sådant långt avstånd från varandra. Var rädda om er och njut av ert äventyr och denna period i ert liv. Ni är fina. Kram!