Att flyga från Chennai till Singapore var som att resa mellan två världar. Det enda som var likt var luftfuktigheten. Från ett smutsigt Chennai med trafik i ständig kaos och omständlighet i allt från byråkrati till betalningsprocesser i butiker till ett bländande rent Singapore där inte bara skräpet är bannlyst utan till och med spottloskor är förbjudna enligt lag. En stad där allt är effektiviserat. Exempelvis har man på en sushirestaurang vi besökte bortrationaliserat kyparna. I deras ställe finns en ipad placerad vid bordet på vilken man klickar fram sin beställning samt meddelar när man ville ha notan. I Chennai däremot har butikerna så mycket personal att man kan ha tre personer bara i kassan. En som räknar ihop kostnaden på varorna, ger kvitto och förvarar det inköpta. En som tar emot betalning och stämplar kvittot. Och till sist en som kontrollerar varorna mot kvittot som stämplas igen, varefter hen lämnar ut varorna.

Det var också en resa från ett demokratiskt land till ett odemokratiskt. Indien sägs vara världens folkrikaste demokrati med en väl fungerande presskår och där regeringsbyten sker. I Singapore är flertalet ämnen förbjudna att diskutera, och pressen är väldigt självcensurerad. Regeringspartiet har haft makten sedan självständigheten och valsystemet gör att regeringspartiet alltid har tillräcklig majoritet för att kunna genomföra grundlagsändringar. För ett antal år sedan infördes ett speakers corner där åsikter skulle kunna ventileras fritt. När vi var där var platsen helt tom. På stora skyltar stod det nedtecknat vilka ämnen som inte fick diskuteras och att alla som ville säga något måste anmäla sig till myndigheterna för förhandskontroll. Senare samma kväll på en fantastisk middagsbjudning talade vi med några Singaporebor om demokrati. Det stod klart att ingen av de vi åt middag med skulle bli godkända i samhällskunskap A i Sverige. Eftersom ekonomin i landet är bra och det är fred såg de inte att det skulle kunna vara några problem i landets styrning utan istället borde alla hålla ihop och bygga ett starkt land. Dock kunde de se att om landet skulle vanstyras och ingen skulle få kritisera det skulle det vara bekymmersamt men eftersom vanstyre inte är fallet så är det ingen ko på isen, sa de.

Spännande överdåd underifrån

spännande överdåd från ovan

luftkonditionering från utsidan

hus från sidan

Cynthia framifrån

Drömmen om att ha en annan kropp än den man fått tycks ha global spridning. Likt det röda garnet som markerar vår resrutt är kroppsfixering något som följt oss på resan som en röd tråd genom Europa och Asien. Överallt har vi hört människor beklaga sig över hur de ser ut och önska sig ett utseende de högst sannolikt aldrig kommer att få. Det fåniga med utseendefixering ligger kanske inte främst i att vi strävar efter att bli det vi uppfattar som snyggare utan att vi ständigt går på lögnen om att vi vore lyckligare om vi bara såg annorlunda ut. Dessutom är det märkligt att vi även om det finns generella drag i det vi ser som den ultimata kroppen – drag som påminner mycket om supermodellernas kroppar – också avundsjukt kan önska oss varandras utseende. Philomina i Indien ogillar sina långa tunna ben och skulle vilja att de vore rundare och satt på en kropp med lite mer former. Samtidigt kan den korta och kurviga Marina i Ukraina se sig i spegeln och önska sig en slankare kropp med smala snygga ben. Cynthia i Malaysia har vad som i Sverige skulle kunna betraktas som den perfekta hyn: slät, fläckfri med vacker ljusbrun nyans. Själv önskar hon att hon bodde i Sverige igen eftersom hon då det var mer än trettio minusgrader fick den där skandinaviska rödaktiga tonen i huden som ser så fräsch och hälsosam ut. Hon tycker att hennes hud är ful nu eftersom den är alldeles för brun.

När vi var i Indien träffade vi vänner vi inte sett på över två år. Det första de gjorde, innan de frågade hur familjen har det, hur det går på jobbet och när vi egentligen ska skaffa barn, var att kommentera vårt utseende. De var bekymrade och uttryckte det. ”Before you were nice and fat, now you´re like this only”, sades anklagande och ett lillfinger visades upp. Det är ganska komiskt när en liten tunn indisk kvinna som på grund av år av hårt arbete och för lite mat har en vikt på runt fyrtio kilo beskyller en för att vara mager. Från att ha varit härligt tjock och fet har man nu blivit smalare än den smalaste fotomodell och därmed kanske äntligen nått idealkroppen. Nu när ens kropp har samma storlek som ett lillfinger.

En annan idealkropp?

Indien, Indien. Älskande Indien. Det har gått två och ett halvt år sedan vi var i Indien senast och extremt mycket har hänt sedan dess. Överallt pågår byggnadsarbete av nya höghus tänkta att rymma luftkonditionerade lägenheter och shoppinggallerior. Hela infrastrukturen uppdateras genom nyanläggda vägar, broar och snart dessutom en tunnelbana. Faktiskt var det svårt att orientera sig även i de av oss mest kända kvarteren eftersom tidigare riktmärken bytts ut av nya byggnader. Inom verksamheten för skolan (Little Lambs school) händer det också mycket. En dryg månad efter att vi var i Chennai senast startade Little Lambs Home (http://littlelambshome.weebly.com/), ett hem för de barn på skolan som olika anledningar inte kan bo hemma alternativt inte har något hem att bo i. Idag bor 17 barn på hemmet som numera kallas Children´s hostel. Vid två tillfällen under vår vistelse följde vi med när de två svenska volontärerna tog alla barnen på utflykt till swimmingpoolen. Det blev två blöta glädjefyllda stunder med en hel bunt ömsom lyckliga ömsom livrädda barn. Följande tre bilder är tagna av  Ruben Flores.

skor

badpåg

Little Lambs School

Sedan åtta månader tillbaka finns nu också ett Boys Hostel för tonårspojkar. House mother Rosline hade opererat foten några dagar innan vi kom och därför ordinerats vila från fysiskt ansträngande aktivitet. Istället satt hon på golvet och instruerade pojkarna mycket utförligt i hur curryn skulle kryddas, riset kokas och chapatidegen knådas. Roslines lilla barnbarn Sophia satt bredvid henne och studerade fokuserat matlagningsmomenten knaprandes choklad.

Chokladig Sophia

Nathan

William

Ben

Det är mycket som är  jobbigt med Indien. Värmen som i kombination med den höga luftfuktigheten gör en konstant klibbig. Fordonförarnas tutande 24-7. Skräpet som slängs överallt och ligger i högar i varje hörn. Människor som ligger bland skräpet i varje hörn. Trots allt det där man heslt vill slippa se och känna berör allt det vackra ännu djupare. Att återvända till Indien är alltid emotionellt. En bekant som arbetar som frilansande journalist och med anledning av arbetet rest mycket sa för länge sedan att Indien är det enda land i Asien som hon kunde tänka sig att bosätta sig i. Här finns en ärlighet och en öppenhet som är sällsynt, menade hon. Att det är ett land där människorna inte distanserar sig från sina känslor. Kanske är det så. Glöden, närheten till skrattet och tårarna gör det svårt att lämna Indien likgiltig.

Gillar man shopping, kommersialism och skrytbyggen är Dubai den perfekta destinationen. Världens högsta byggnad är oerhört imponerande, Dubai mall helt sanslös och konstgjorda palmöar väldigt speciellt. Väldigt häftiga saker men visst är de lite vansinniga?

Världens

högsta

byggnad

Att bli kindpussad av en taxichaufför som önskar trevlig flygresa och ber en att snart komma tillbaka är något vi inte upplevt i något annat land. Trots att han ville att vi skulle återvända till Iran var han väldigt tydlig med att han inte gillade regimen. – ”No azadi!” (frihet). Hans engelska var mycket bristfällig men ändå lyckades han alltså kommunicera dessa två saker, att regimen var usel och att vi verkligen borde komma tillbaka. Denna kluvna hållning till landet mötte vi många gånger. Behovet av att få uttrycka sitt missnöje med regimen och samtidigt en väldig stolthet över sitt land. Att det finns så mycket vackert att se och att västvärldens bild av Iran är felaktig eftersom den inte ger hela bilden av Iran.

Vi mötte personer som sade sig hata regimen, som tyckte att allt hade blivit sämre i efter revolutionen och försäkrade oss om att allt hade varit bra tidigare, under Shans tid. Andra var mer nyanserade i sin kritik mot regimen och menade att de många förhoppningar som fanns i samband med revolutionen inte hade uppfyllts. Exempelvis att skillnaden mellan rika och fattiga hade bestått, vilket var en besvikelse. Frågan är då vilka som stöder regimen. Är regimen bara blodtörstiga maktgalna idioter eller drivs de av en agenda som de verkligen tror på och som enligt dem leder till rättvisa? Svårt att säga även om en del av de kritiska mot regimen som vi talade med sa att de som stöder regimen bara gör det för att de är köpta av regimen. Samtidigt ingår det i regimens retorik att de är de svagas försvarare och att de står upp mot västerländsk imperialism, något som kanske inte är helt fel. Tyvärr fick vi inte prata med några som säger sig stödja regimen så frågan kvarstår vilka de är och varför de gör det.

En annan fråga som vi funderat på är hur de som bor i en diktatur hanterar sitt missnöje med regler som de inte alls håller med om och som de inte kan påverka. En man menade att Iran är lika dåligt som Syrien men att iranier är för fega för att gör uppror. Han tillhörde själv de mer välbärgade i landet och sa att han i Iran har möjlighet att leva ett gott liv. En kvinna sa att hon inte brydde sig eller orkade bry sig om politik utan istället ägnade sin tid åt annat som exempelvis shopping. Kanske stämmer det gamla romerska uttrycket att så länge folk har bröd och skådespel gör de inte uppror. Därför kanske inflationen i Iran är det största hotet mot regimen eftersom det driver upp priserna på viktiga saker som drivmedel och mat. Så länge man har något att förlora är det bättre att vara passiv (och de som inte orkar vara passiva flyttar utomlands). Samtidigt finns det ju någon gräns där ett ofritt liv inte är värt att levas men var den gränsen går beror antagligen på ekonomisk status och samvetskänslighet. Eller?

Khomeini och hans polare Khamenei blickar överallt ner på dig

Det går inte att komma ifrån att Esfahans moskéer är något av det vackraste vi har sett. Verkligen helt makalöst vackra och tyvärr har vi inte riktigt lyckats fånga deras skönhet på bild även om vi gjorde många försök.

Drottningens moské

Kungens moské (som efter revolutionen numera kallas imamens moské)

Kungens moské

Mattor i kungens moské som rullas ut vid fredagsbönen

Jamehmoskén är Irans största moské.

I Esfahan blev vi inbjudna att bo hos och fira No Ruz med familjen Jahanshahi (vår umeåkompis Navids familj). No Ruz är det persiska nyåret och är en familjehögtid då det äts mat i dagarna många. Under No Ruz åker hälften av landets invånare till Esfahan varför alla hotell, flyg och vägar är proppade. För att lösa boendeproblematiken används därför även idrottshallar där folk sätter upp tält. För vår del kunde vi inte fått bättre boende eftersom gästfriheten även i detta hem inte visste några gränser. Inte bara boende hade Navid ordnat utan även två eminenta guider (Megan och Mazi) som tog oss till alla möjliga sevärdheter. Både de och familjen Jahanshahi bjöd oss på den esfahanska delikatessen gaz, som är vit nougat med hackade mandlar eller pistagenötter. Fantastiskt goda är ordet och dessutom fantastiskt dåliga för tänderna enligt Dr Freidoon Jahanshahi.

No Ruz - det persiska nyåret firas vid vårdagjämningen och då ställer man fram olika saker i skålar på ett bord i sitt hem, alla saker med en särskild symbolik. Ett par guldfiskar är en av de saker som hör till. Här säljs de på marknaden.

Det är svårt att tänka sig en bättre tidpunkt än våren att fira årets start då ljuset och livet återvänder.

Navid Jahanshahi

Fönster i en populär och fin restaurang där vi åt middag med Megan och Mazi

Vattenpiprökning

Esfahan är även känt för sina många och vackra broar som sträcker sig över den livgivande floden

På innergården i en av de flera vackra armeniska kyrkorna i Esfahan. Totalt bor det cirka 400 000 armenier i Iran.

Även Moses svärfar firade No Ruz i Esfahan

Äntligen var vi alltså i Iran, landet som vi hört så mycket om i media men likväl visste så lite om. Att Iran endast skulle vara det som tas upp i media verkade inte så sannolikt men att vi skulle möta så mycket nyfikenhet, gästfrihet, hjälp och värme hade vi inte räknat med. Nog för att vi hade hört att iranier skulle vara världens gästfriaste men att uppleva det i praktiken är förstås annorlunda än att bara läsa om det. Emma och Hrand tyckte inte att de skulle bo i den sköna sängen som de annars huserar i utan de sov på filtar i ett annat rum under de dagar vi var där. Detta är inget vi skulle förvänta oss ens av någon vi känner väl vilket gjorde det än mer häftigt och lite genant när vår kompis pappas kusin plus make (båda över 55 år gamla) gjorde det. ”For Iranians having guests is a celebration” som Hrand uttryckte det, något som visades både i ord och handling.

Teheran är en gigantisk storstad med en trafik som aldrig upphör att förvåna och förskräcka. Att korsa gatan i Indien går som en dans (liknelsen gäller dansanta personer) jämfört med Teheran. Trottoarer finns det gott om men dessa befolkas i lika stor utsträckning av snabbt färdande motorcyklar som ytterst långsamt flanerande storstadsbor. Storleken på stan verkar alltså inte ha påverkat teheranier till att bli stressade när de promenerar utan den stressen tycks de ta ut när de kör bil/motorcykel och när de ska in i en tunnelbanevagn. Då pressar sig alla mot dörrarna, så intensivt att dörrarna ibland inte ens kan öppnas. Vagnarna blir så fulla att alla inte kommer med tågen. De som stannar kvar på perrongen för att ta nästa tåg kan då hjälpa dem som kommit ombord genom att utifrån trycka in de sista passagerarna så att dörrarna kan stängas. Ett ytterst lustigt skådespel för annars cyklande umeåbor. I de fall det ändå finns lediga sittplatser i en vagn visar sig istället den iranska hövligheten då två personer kan föra en lång konversation med varandra där de flertalet gånger erbjuder varandra platsen och tacka nej till den.

Första dagen i Teheran lyckades vi komma över en engelskspråkig tidning, en tidning som givetvis var regimen nära och som vi betalade hela 3500 rials för. Stor summa men litet värde kan man väl säga då det motsvarar en dryg krona (enligt den inofficiella växelkursen). I tidningen stod en hel del spännande analyser att läsa, exempelvis att EU felaktigt menar att Syriens regim begår övergrepp mot civilbefolkningen på grund av att de har problem med sin egen ekonomi. Enligt den iranska regimen pågår det inga övergrepp i Syrien varför de iranier som endast har tillgång till statliga medier inte vet något om vad som sker där. Det verkar dock som att en stor del av befolkningen ignorerar förbudet mot satelit-TV och därför såklart har tillgång till media från hela världen inklusive alla de iranska kanaler som sänder program på persiska från andra länder. Tidningen vi köpte kritiserar även med rätta västvärldens dubbelmoral eftersom den talar om demokrati men inte har något emot att stötta icke-demokratiska regimer för sin egen vinnings skull. Det är dock inte omöjligt att hitta spår av dubbelmoral vad det gäller den iranska regimen då de säger sig själva vara fredsidkare men inte har något emot Israels förstöring.

Utrikesministern informerar

Minnesmärke över Iran-Irakkriget. Vi förstår inte hur den sista meningen stämmer överens med tidningens förstasida.

Dagarna i Karaj/Teheran bestod mestadels av sight seeing. Vi besökte moskéer, basaren, bergen, parker. Överallt möttes vi av nyfikenhet och om vi någon gång såg lite vilsna ut kom det genast fram personer som erbjöd sin hjälp och som kunde gå väldigt långt för att hjälpa oss. Denna nyfikenheten kunde dock ibland bli besvärande då en hel restaurang kunde prata om varifrån vi var efter att någon hade haft modet att fråga oss om detta. Nyfikenheten kommer antagligen från att det knappt finns några västerländska turister i landet och kunde även ta sig uttryck i att vilja bli fotograferad tillsammans med oss. Vi finns därför numera med i ett antal för oss okända iraniers fotoalbum.

obekväm svensk

obekväma svenskar (efter att bilden tagits viskade hon "I love you". Fantastiskt hur kärlek kan uppstå vid första ögonkastet. Det sa visst bara klick.)

obekväma svenskar nr 2

Vi hade inte riktigt basaren för oss själva

sjalar/huvudbonader

Trappa i den gigantiska basaren

färska mandlar

Det krävdes tio kr och fjorton biljetter för att komma in i Golestanpalatsets museum

Dagens outfit då helig mans grav i moské skulle besökas

vacker moské

udda schampo?

Nu är det snart en månad sen vi vandrade bland Kappadokiens fallosar och inte mycket bloggande har det blivit sen dess. Den 14:e mars lämnade vi Turkiet för Iran. Innan vi steg på nattåget gick vi runt i Kayseri och köpte fika för den över femtio timmar långa färden. Vi inhandlade alla möjliga godsaker som dadlar, torkade fikon, valnötter, pistagenötter, choklad, bananer och kanske det bästa av allt: turkish delight – denna ljuvligt sega och mjuka kub pudrad med florsocker eller rullad i cocos. Utanför en affär mötte vi en äldre herre med keps och plirig blick som berättade något för oss. Något som uppenbarligen var viktigt men som vi inte förmådde förstå eftersom han talade turkiska. Vi stod så en stund – han envist upprepande sitt budskap medan vi gissande vad han ville ha sagt. – Do you need money? Vill du smaka våra nötter? Nej, jag tror att han vill ha vatten… vatten? water? Do you want water? Wasser? osv. Efter en stund översatte ett affärsbiträde som hört vår konversation: Han undrar om han får bjuda er på te. Så, så fick det bli. En trevlig fikastund blev det då teet dracks i sällskap inte bara av mannen som bjöd in oss utan också hans kompisar, ett gäng gubbar som till vår lättnad pratade en hel del tyska. När teet var uppdrucket tog vi avsked och begav vi oss till tågstationen, återigen imponerade av att det finns vänliga människor överallt, inte minst i Turkiet.

Endast en dryg halvtimme försenat anlände Teherantåget till Kayseri järnvägsstation. Hyfsat lyriska över att få åka tåg denna sträcka klev vi in i kupén som vi de närmaste två dygnen skulle dela med Mehdi och hans frus moster. Vi fick genom dem en första bild både av iransk generositet (då all deras mat, enligt dem var minst lika mycket vår som deras) och den iranska regimens brutalitet. Mehdi hade precis vinkat av sin fru och sexåriga dotter för åtminstone två månaders knegande i Iran dit hans fru inte kan återvända på grund av regimkritiska åsikter. Frun bor därför nu i Turkiet som FN-flykting i väntan på att få börja ett nytt liv i ett tredje land. Bedrövelsen över deras situation var påtaglig flera gånger under färden.

Tågresan förde oss genom ett fascinerande landskap. Snön som vi trodde att vi hade lämnat bakom oss låg nu i drivor framför oss. Höga berg, forsande floder och med fler soldater (förtryckare) än terrorister (befrielsekämpar) i vårt tåg. Faktiskt en lite märklig känsla att se ett femtontal välbeväpnade soldater stiga ombord för att skydda tåget vid eventuellt överfall. Så småningom kom vi fram till Turkiets största sjö, saltvattensjön Van, som bar färjan med oss och bagagevagnen tvärsöver sjön varifrån det iranska tåget förde oss vidare österut (dock fortfarande på turkisk (kurdisk) mark.)

Tåget som vi åkte med kan inte direkt betraktas som ett snälltåg då det sällan gick särskilt snabbt. Trots detta kallas tåget expresståg vilket blev än mer förvånande då tåget i Iran helt plötsligt gjorde halt under en kvart då det var tid för en av dagens bönestunder. Men det är väl så att man alltid har tid med det som man finner mest väsentligt. Långt ifrån alla använde tågstoppet till bön men möjligheten fanns för oss alla. Alla offentliga platser i Iran, såsom flygplatser, rastplatser längs vägarna, järnvägsstationer med mera är försedda med bönerum så att inga bönestunder behöver försummas på grund av att man är på resande fot.

Expresståget anlände till Karaj (utanför Teheran) vid 23 tiden på kvällen, endast cirka fem timmar försenat. Väl där möttes vi av Hrand som tillsammans med sin fru Emma visade oss gästfrihet de närmaste dagarna.

Trans-Asya express anländer till Kayseri järnvägsstation

snö

På färjan

visdomsord på färjan

Den krympande sjön Daryacheh i nordvästra Iran

Restauranvagnen på det iranska tåget