Minuterna innan eftermiddagståget anländer till stationen stiger spänningen i den lilla femhusbyn. De mest mest nyfikna och de som har ett ärende trotsar regnet. Andra betraktar i stugvärmen. Även byns två turister ger sig ut i kylan.

Tåget kommer och ut ur tåget kliver bland annat två mycket sympatiska nyazeeländare (trevlighet tycks för övrigt vara en synonymt med nyazeeländare).Tillsammans delar vi inte bara stugan denna kväll utan även den av grannen uppvärmda banjan. Somliga av oss tar till och med ett dopp i Bajkalsjön. Innan vi kryper till kojs dricker vi rysk vodka ur stugans enda snapsglas. För bilder på badet se nyazeeländarnas blogg: http://townncountrygal.blogspot.com/2012/05/lake-baikal.html

Tåget kommer

I väntsalen

Grannpojken väntar inomhus

liksom Anatolev

På perrongen

Sludyanka station

Dagens första tåg från Irkutsk till Sludynka går 8.30 på morgonen. På den digitala tidtabellen står 3.30 eftersom samtliga tågtider, alltså även lokaltåg, anges i Moskvatid. Färden är inte lång men tar ändå mer än tre timmar för tåget gör halt på var miniperrong och stannar dessutom länge varje gång. Vid ett av stoppen klev en ung tremannaorkester på och bjöd på följande. På Sludyankas enda café åt vi kanske världens godaste borsh innan färden gick vidare. Bailalsjötåget lämnar Sludyanka 8.30 (dvs.13.30) och det stannar på ännu mindre ställen än Sludyankatåget. Perrongerna är två gånger tre meter stora järnplattformer. Till konduktören meddelar man var man ämnar hoppa av genom att ange kilometern. Vi ska av vid den etthundratjugonionde.

Fem stugor, några banjor (rysk bastu) och en enorm sjö. Det är vad som finns vid 129:e kilometern. Hit kan man inte ta sig på annat sätt än med tåg eller till fots. Tåget går två gånger per dag i vardera riktning. Vi kliver in genom dörren till 1800-talets Ryssland. Korna bor under samma tak som människorna, vatten hämtas ur ”brunnen” tillika världens största sjö och toalettbesöken görs på utedasset. Vi trivs helt fenomenalt bra. Njuter tystnaden. Det enda ljud som hörs är kaminens sprakande och våra förkylda näsors snörvlande. Och grannsonens batteridrivna leksaksmotorsåg. Ute är det fem grader. I slutet på veckan kommer det vara tjugofem.

På spåret

Grannpojken

Bajkalsjöns extremt klara och drickbara vatten. Sikten i vattnet sägs vara 40 meter.

Middag

Mongoliets vidder är helt sanslösa, fantastiska och till stor del människoskapade. Landet befolkas av knappt tre miljoner invånare och tretton gånger så många boskap. Att timme efter timme åka tåg utan att se ett enda träd och bara enstaka hus eller jurter är fascinerande. När väl en människa dyker upp sätts tankarna igång kring hur den personens liv ser ut, vart hen är påväg och hur det är att leva i en miljö som den här.

Vart är hon på väg?

Inte massvis med träd. De vita fläckarna är tält.

Mongoliskt samhälle

Det bördigare norra Mongoliet

Nyfött mongoliskt barn

Till alla oss som går i tankar om kollektivboende har vi nu insett hur detta kan gå till. Ett hus/ en stuga inköps med stort kök, toalett, dusch, bastu, allrum och stor tomt. Sedan bor alla kollektivmedlemmar i mongolska jurter (”ger” på mongolska) på tomten. Kollektivet storlek begränsas på det här sättet inte utifrån husets storlek. Husköpet behöver heller inte bli så dyrt varför det är lättare för någon att flytta in eller ut ur kollektivet utan att det handlar om så stora pengar. Men funkar det verkligen att bo i tält året om i Sverige? Japp, eftersom tältet köps av Froit van der Harst vars företag tillverkar mongolska ger efter europeisk standard. Vi träffade honom på kafé Amsterdam i Ulan Bator. Ni kan läsa mer om tälten på www.euro-yurts.com.

Det sägs att Kina håller på att ta över världen. Det låter spännande och innebär kanske att våra eventuella barnbarn kommer att läsa kinesiska snarare än engelska i skolan. Det låter även lite oroväckande då våra eventuella barnbarn kommer nysa, rapa och spotta när som helst, var som helst och utan att ta hänsyn till andra om kinesiskt uppförande också står på schemat. Även om vi förfasades av somligt imponerades vi av mycket i Kina. Förbjudna staden är helt makalös, inte bara i storlek utan också i arkitektonisk skönhet och prakt. Den kejserliga familjens sommarpalats var varken mindre eller fulare. Och ändå är den kinesiska muren ännu häftigare. Men vi skattar oss lyckliga för att vi slapp vara med och bygga den.

Av det lilla vi såg av landet förstår vi att det är bilism och kapitalism som regerar i det kommunistiska Kina. Bilism genom att så gott som alla gamla områden med smala gränder (hutonger) rivs och ersätts med mångfiliga bilvägar och höghus. Kapitalism genom att de ekonomiska hjulen rullar snabbt och inkomstskillnaderna verkar vara gigantiska.

Det flitigt besökta sommarpalatset

Båtar i Kunmingsjön i sommarpalatsets domäner

För en penning kan man få en film där man så att säga flyger över kinas sevärdheter.

Kinesiska muren är verkligen mäktig

Amerikanska turister

Hutongcykel

Hutongcyklar

På väg ut ut Kina

Att åka tåg är som alla vet det bästa transportmedlet eftersom man kan sitta, ligga, stå och gå under färden. Det ger helt enkelt inte den klaustrofobiska känsla som lätt infinner sig när man färdas med buss eller flyg. Men i länder utan järnväg måste man ibland dock foga sig, bita ihop och köpa en bussbiljett. Tyvärr rörde det sig denna gång om en 24 timmar lång bussresa mellan Vientiane och Hanoi. Vi blev hänvisade till sätena längst bak i bussen och bredvid oss hamnade en ryss och två finländare. I raden framför satt nyazeeländare och britter. Finnarna kunde engelska men ville inte prata, ryssen ville prata men kunde inte engelska. Vi kunde varken finska eller ryska. Ni kan själv gissa vilken av raderna som förde mest liv.

Färden mellan Vientiane och Hanoi tar ungefär 18 timmar om den körs i ett sträck. Trots detta envisas bussbolaget av någon anledning med att lämna Vientiane redan vid sextiden på kvällen vilket ledde till att vi i bussen fick vänta fem timmar vid gränsen innan gränsstationen öppnades klockan sju på morgonen. Av miljöhänsyn var det ypperligt att bussen stängdes av under denna väntan. Dessvärre innebar denna miljömedvetenhet (om nu detta var anledningen) att bussens temperatur blev densamma som den tropiska nattens. Svetten rann där vi låg inklämda fem i rad på 50 centimeters britsar och försökte sova.

Obekvämt transportmedel

Bekvämt transportmedel trots att det är tredje klass

Väl framme i Hanoi firade vi Vietnams återföreningsdag genom att äta stadens färska vårrullar som rekommenderas i varje guidebok. De finns med olika innehåll. Restaurangen vi gick till hade bara en sort varpå vi fick nem phu. Innehållet var svårdefinierat och smaken inte den bästa. Efter att ha ätit det en andra gång berättade google att nem phu är vårrullar med strimlad grishud och rismjöl. Bra att man kan laga mat av det också även om vi föredrar vingummi. Det blev inget förstamajtåg men väl ett besök av Ho Chi Minhs maosoleum och museum. Det sistnämnda innehöll hyllningar av ledaren och allsköns socialistiska slagord.  Museet verkar vara det enda socialistiska i Vietnam; utanför museets väggar frodas kapitalismen.

Några av Hanois tusentals motorcyklar

Ballonger

Återföreningsdagsfirande

Ho Chi Mins mausoleum

På väg till Hulongbukten

Hulongbukten

Flytande fiskeby i Hulongbukten

Gränsöverskridning

Att vara turist i Vientiane är hur trevligt som helst. Trots att det bor en kvarts miljon i staden känns den på många sätt som en småstad. Det finns ett område som ligger intill Mekongfloden (tillika gränsen till Thailand) som har en väldigt gemytlig atmosfär, alltså trevliga kaféer och restauranger med låga priser trots att de är dyrare än övriga Laos. I detta område bor och vistas i stort sett alla turister. Laos är känt för sitt sävliga tempo vilket innebär att Vientiane är ett skönt stopp för backpackers som vill slappa. Lägg därtill att det varit en fransk koloni varför det går att hitta välbakade baguetter och annan västerländsk mat.

Råkar man vara laotier är situationen en helt annan. Mannen som jobbade i receptionen på vårt hotell hade aldrig varit utanför landets gränser trots att Thailand ligger ca 500 meter från hans arbetsplats. Man får som laotier finna sig i att vara utan pressfrihet, att inte kunna välja sina ledare och ständigt matas med musikvideor på TV där arbetare eller soldater sjunger regimens lov. Dessutom kontrolleras ens förehavanden genom att det i varje kvarter finns en områdesansvarig som rapporterar felaktigt/regimkritiskt beteende till högre ort. Kyrkor är tillåtna men huvudpastorn måste vara tillsatt av landets ledning. Kristna kontrolleras och kyrkbesökare registreras. Trots ökad sexturism och pedofili av västerlänningar menar regimen att det inte finns behov av socionomer i det kommunistiska Laos eftersom sociala problem enligt regimen inte existerar.

Vi var på söndagsgudstjänst i en kyrka. Det var härligt och förenande att höra Gud lovsjungas, fastän språket var annorlunda. Förbönen för de styrande fick en annan dimension då det antagligen för många var bön för sina fiender.

Trots att vi turistade i Bangkok i tre dygn vet vi inte särskilt mycket om staden. Om två av stadens ambassader vet vi däremot allt. Vi har stenkoll på handläggningstider, avgifter, krav på ansökningsformulär och kanske det knepigaste: hur man hittar dit. Första dagen i Bangkok lämnade vi in våra visumansökningar för Kina. Följande dag hämtade vi ut våra visumsförsedda pass och lämnade samma eftermiddag passen på mongolska ambassaden. Också de kunde hämtas ut påföljande dag, vilket var samma dag som vi steg på tåget mot Laos. Det låter enkelt men det ligger mycket nervositet bakom. Tänk om vi inte skulle få visum till Kina, vad händer med våra resplaner då? Hinner vi ansöka om visum i något annat land innan vi når Kina? Vågar vi boka tågbiljetter inom Kina utan att ha visumet klart? Vad händer om tågbiljetterna hinner ta slut innan vi får visumet? Har vi någon plan B?

Tiden som inte spenderades på ambassader ägnade vi åt tempelbesök, båtfärd på floden Chao Phraya och spisning av mat. Fantastiskt god mat för övrigt. En hel del energi gick åt till att försöka undvika två saker: lurendrejare och västerländska turister. Det sistnämnda visade sig vara omöjligt att slippa. Klockan tre utanför palatset stötte vi på det förstnämnda, en guide som meddelade oss att palatset vi tänkt besöka tyvärr redan var stängt men att han hade en hel del tips på vad vi istället kunde ägna eftermiddagen åt. Samtidigt som guiden berättade för oss om sina suveräna erbjudanden hörde vi i högtalaren bredvid oss speakerrösten från palatset meddela det HÄR.

Templets ingång.

Vid den liggande buddans fötter. I Wat Pho-templet ligger den 46 meter långa buddan utsträckt och vilar sig.

Medpassagerare på flodbåten.

Thailändsk vägkrog. Praktexempel på hur restaurangerna ser ut som serverar den bästa maten.

Inkopplad och uppkopplad.

Tåginstruktioner på tåget mellan Thailand och Laos.

chopsticks

Det går inte att blogga om Malaysia utan att nämna maten. Enligt DN utnämndes Kuala Lumpur för tre år sedan till staden med världens bästa och billigaste gatumat. Malaysias kulinariska mästerlighet har två sidor. Båda finns representerade i Cynthias familj då hennes syster enligt uppgift ska vara oerhört skicklig på att laga god mat och Cynthia om möjligt ännu skickligare på att äta den.

Cynthia gick med stor entusiasm in i uppgiften att presentera Malaysias matutbud. Hon tog med oss till både stora flådiga restauranger och små matställen mindre än svenska gautkök. Själv var hon väldigt förtjust i allt hon rekommenderade oss att prova och blev därför ofta besviken på att vi inte alltid var fullt lika nöjda. Skolade som vi är i att mat ska ha en ganska fast konsistens, att det ska vara tuggmotstånd och att djuren man äter ska se så lite djuriga ut som möjligt fick vi tänka om. Mycket av den malaysiska maten ångkokas alternativt läggs i en soppa. Bägge tillagningsteknikerna resulterar i att maten ibland blir vad vi helt enkelt upplevde som slemmig. Vi slukade dock allt från bläckfiskbebisar till romfyllda sillar. Cynthias favorit är stekta fiskhuvuden.

Chicken Rice Balls anses vara en delikatess. Rätten består av hackad kyckling...

...och risbollar

Restaurangerna i Malaysia är ofta små och för att äta på de bästa (mest hypade) restaurangerna kan folk stå och köa i timmar. I restaurangen ovan som serverade satay (spett med allsköns mat som doppas i kryddig, kokande jordnötssås) stod vi i kö i två och en halv timme.Kockarna jobbar på högvarv.

Kockarna jobbar på högvarv.

pannkakstårta

Dim sum. I korgarna finns olika småsaker som ångkokas och äts till frukost.

Lunch innehållandes bland annat Thunder Tea Rice. En soppa bestående av grönt te, färsk basilika och mynta hälls över ris som är blandat med finhackade grönsaker.

fiskätande

Cynthias mamma Jeanni som tillsammans med Cynthias pappa Anthony inte bara bjöd oss på middag utan också betalade hela vår vistelse i KL.

En dag i KL tog Cynhtia med oss på lunch på den Michelinstjärnebelönade restaurangen Din Tai Fung. Deras dumplings, som alla viks ihop med tretton veck, var verkligen ett gastronimiskt himmelrike. Med ett stadigt grepp om chopsticksen tog vi tag en dumpling, bet ett hål i den för att suga i oss soppan innuti och doppade sedan den i en blandning av vinäger och riven färsk ingefära. Ljuvligt tänkte hjärnan och smaklökarna gjorde en kullerbytta av glädje.

Vi har för övrigt knäckt koden för att hitta den bästa lokala maten i Sydostasien. Restaurangen ska gärna vara utan menyer på engelska, definitivt ha några lokala gäster och helst ha hela möblemanget i plast.

I Singapore mötte oss ett glatt ansikte och en stor kram från en förkyld Cynthia. Hon pluggade ekonomi under två år i Umeå och vi var då med i samma församling. I Cynthias sällskap åkte vi från Singapore till Malaysia där hon är född och numera bor. Hon tog oss med till Jahor Bahru, Malacka och Kuala Lumpor.

Cynthia är en häftig person som vet vad hon vill och aldrig tvekar mer än några sekunder innan hon tar beslut. Hon vill gärna ha barn någon gång i framtiden men har likt många välutbildade i Malaysia inga planer på att låta det påverka hennes karriär. Precis som hennes föräldrar kommer hon istället att anställa en husfru som tar hand om barn, matlagning och städning. Hon jobbar idag minst tio timmar per dag, ägnar noll timmar åt matlagning och när det gäller städning sveper hon på sin höjd över sin bostad med dammsugaren någon gång i månaden (det sista vet vi inte men det gör följande jämförelse ännu bättre). Hennes liv och tankesätt är med andra ord väldigt likt hur många svenska män lever och resonerar åtminstone om man tar bort bokstäverna H, U och S i ordet husfru och ändrar ordet anställd till ”oavlönat och ej pensionsgrundande arbete”.

Cynthia är person som kan och är bra på mycket. Till exempel är hon en duktig fotograf som har ett särskilt öga för människor och därför tar snygga porträttbilder. Här är två av våra favoriter bland hennes bilder.

Malaysia består i huvudsak av tre folkgrupper; malajer, kineser och tamiler där malajerna uppgår till mer än 50 procent av befolkningen. Dessa tre lever i relativt fredlig samexistens. Konflikter finns men dessa hålls mestadels under ytan genom bland annat starkt begränsad yttrandefrihet. Som turister var det spännande att i exempelvis i staden Malacka besöka en moské, ett hindutempel, ett buddisttempel och en kyrka på bara några minuters promenadväg från varandra.

Vistelsen i Malaysia var härlig. Det var gott att återse en kär vän som dessutom är från och bor i landet och därför kunde ta oss till platser som inte står nämnda i Lonely planet. Efter att vi sagt farväl till Cynthia fortsatte vi vår färd norrut.