Gränsöverskridning

Att vara turist i Vientiane är hur trevligt som helst. Trots att det bor en kvarts miljon i staden känns den på många sätt som en småstad. Det finns ett område som ligger intill Mekongfloden (tillika gränsen till Thailand) som har en väldigt gemytlig atmosfär, alltså trevliga kaféer och restauranger med låga priser trots att de är dyrare än övriga Laos. I detta område bor och vistas i stort sett alla turister. Laos är känt för sitt sävliga tempo vilket innebär att Vientiane är ett skönt stopp för backpackers som vill slappa. Lägg därtill att det varit en fransk koloni varför det går att hitta välbakade baguetter och annan västerländsk mat.

Råkar man vara laotier är situationen en helt annan. Mannen som jobbade i receptionen på vårt hotell hade aldrig varit utanför landets gränser trots att Thailand ligger ca 500 meter från hans arbetsplats. Man får som laotier finna sig i att vara utan pressfrihet, att inte kunna välja sina ledare och ständigt matas med musikvideor på TV där arbetare eller soldater sjunger regimens lov. Dessutom kontrolleras ens förehavanden genom att det i varje kvarter finns en områdesansvarig som rapporterar felaktigt/regimkritiskt beteende till högre ort. Kyrkor är tillåtna men huvudpastorn måste vara tillsatt av landets ledning. Kristna kontrolleras och kyrkbesökare registreras. Trots ökad sexturism och pedofili av västerlänningar menar regimen att det inte finns behov av socionomer i det kommunistiska Laos eftersom sociala problem enligt regimen inte existerar.

Vi var på söndagsgudstjänst i en kyrka. Det var härligt och förenande att höra Gud lovsjungas, fastän språket var annorlunda. Förbönen för de styrande fick en annan dimension då det antagligen för många var bön för sina fiender.