Tervetuloa Uumaja

Nu är vi i Sverige igen. Och vill träffa er. Vi kommer att befinna oss i Umeå fram till midsommar och därefter mestadels i Skåne. Nu är det er tid att resa; kom på besök!

Det bästa hade vi sparat till sist. Vi kom till ett Finland som klätt upp sig i sommarskrud och möttes av den sköna Helena på Helsingfors centralstation. Det var riktigt gott att få hänga tillsammans igen. Dagarna ägnades åt godisätande och sightseeing i designhuvudstaden och umgänge med delar av familjen Heimonen i Esbo. Att vara gäst i deras hus kan liknas vid en vistelse på femstjärnigt hotell. Goda samtal om kultur, resor och livet satte en härlig prägel på kvällarna.

I vanlig ordning nyttjade vi familjen Heimonens bastu och trodde att det skulle dröja tills nästa bastubad. Som tur var hade vi fel då vi två dagar senare satt i bastun igen. Nu med två andra fina vänner. Gustav och Johan: tack för att vi med er fick vistas i staden som enligt er borde betraktas som höjdpunkten på vår resa.

Sköna Helena

Liten kyrka, stor färja

Sveaborg

Sommaren har anlänt till Österbotten

... och är här för att stanna.

Att färdas genom Sibirien och därigenom känna på det enorma avstånden i Ryssland och ha Solsjenitzyns bok Den första kretsen som lektyr var på många sätt en bra förberedelse inför Moskva och det GULAG-museum som finns där. GULAG var ett samlingsnamn för hundratals straffläger, främst förlagda i Sibirien, i vilka åtskilliga miljoner (omdiskuterat hur många) befunnit sig för att de kritiserat eller påståtts ha kritiserat regimen. Andra som sattes där var alla de soldater i röda armén som tillfångatagits av tyskarna och som efter kriget återvände till Sovjet. Att ha tillåtit sig själv att bli tillfångatagen var tillräckligt för många års lägerarbete i Sibirien.

Solsjenitzyn som på grund av regimkritik själv suttit i olika GULAG-läger visar med tydlighet på de brister som fanns i de mänskliga rättigheterna under Sovjettiden. Eftersom godtycklighet präglade hela rättsväsendet kunde egentligen vem som helst gripas och sättas i läger (eller avrättas) vilket i sin tur gjorde alla ängsliga, oavsett position. För fångarna var situationen fruktansvärd och många dukade under. Även för fångarnas anhöriga var situationen svår då exempelvis en fånges fru/man var gift med ”folkfiender” och därför inte fick studera eller inneha offentliga jobb.

GULAG-museet hade förutom brev, dagböcker och konstverk från fångar och deras anhöriga för tillfället även en stor utställning med foton retuscherade under Sovjettiden. Efterhand som folk i ledande ställning hamnade i onåd hos ledningen (främst Stalin) skulle de liksom deras minne utplånas vilket gjorde att foton på de berörda var tvungna rättas till.

Antalet acceptabla personer på denna bild varierade beroende på tidpunkten för när bilden publicerades. Först var de sju, sedan sex och till slut fem personer.

Historien skrevs även om på andra sätt. Ett bekymmer för Stalin var att han egentligen inte stod särskilt nära revolutionens stora ledare Lenin. För att lösa detta lät Stalin retuschera foton så att dessa visade dem förtroligt samtalande. Med samma tema lät han även uppföra skulpturer och utföra målningar. Historia är ju inte en exakt vetenskap så varför inte ändra den så att den passar en själv?

Moskva är en spännande och stad med förvånansvärt många rester från Sovjettiden. Hammaren och skäran ses på många byggnader, omisskännlig sovjetisk arkitektur står lite varstans och Lenin syns som staty, gatunamn och lik. Märkligt nog har Lenin alltså ännu inte hamnat under jord.

På bilden syns historiska museet, Vasilijkyrkan och Lenins maosoleum (mellan 1953 och 1959 bodde även Stalin i Maosoleet).

Kommunistisk propaganda i en av de många vackra tunnelbanestationerna.

Lenin blickar ut över de väntande i på Lenintågstationen.

Lenintågstationen

Den grymt vackra och häftiga Vasilijkyrkan.

Kyrkan i Ryssland har fått ett grymt uppsving efter kommunismens fall. Här kan ni höra Kremlins alla kyrkklockor förtälja att klockan är tolv.

Tåget går klockan 14.53 och är framme 21.26 påföljande dag. Det kommer ankomma i tid. Tågen avgår och ankommer alltid i tid i Ryssland vilket kanske mest beror på goda tidsmarginaler. (Tidsmarginalerna beror i sin tur på att cheferna får lön utifrån hur väl tidtabeller hålls (det kanske vore något för SJ?).) Men det är mer än trettioen och en halv timme tills det är dags att kliva av tåget. Vad gör man?

Bäddar. Tar ut två lakan, ett örngott och en liten handduk ur plastpåsen som är placerad på britsen. Kompletterar med en tjock filt om det är kallt i vagnen.
Äter. Vid väldigt lyxiga tillfällen rökt fisk som köps direkt från en av många kvinnor på perrongen. Vid övriga middagar nudlar som mjukgörs av hett vatten från den koleldade samovaren som finns i varje vagn.
Pratar, eller försöker prata med mer eller mindre pratsugna medpassagerare. (Guide-böckernas ordrlistor längst bak är användbar och har visat sig vara oerhört fascinerande för flera av reskamraterna.) Spelar senare spel med någon i samma kupé.
Sover. Närhelst tröttheten gör sig märkbar gungar tåget en till sömns. Stoppar in öronproppar när snarkoljuden är allt för plågsamma. Snarkar.
Går på toa. Ibland luktar det havsbris av doftsprejen. Ibland luktar det annat.
Läser eller lyssnar på bok. Skriver dagbok. Läser in sig på nästa resmål genom Lonely Planet och Landguiden. Gör upp planer för vistelsen där.
Fikar. Skalar en gurka eller en morot. Äter smaskig rysk choklad. Eller amerikansk.
Lyssnar på musik. Virkar. Klipper naglarna.
Tittar ut. Drömmer sig bort. Oroar sig för framtiden. Funderar över sig själv och över hur livet ska/kan/bör levas.
Dricker te. Eller öl köpt från den lilla kioskvagnen som tågpersonalen kör förbi med några gånger i timmen.
Lär känna sin livspartner.
Bäddar av.

Fiskmål

Hatthyllsinstruktioner, kvarleva från 50-talet?

Trevlig kiosk vid tågstation

Erlian - Ulan Bator

Ulan Bator - Irkutsk

Bajkalsjötåget

Novosibirsk - Jekaterinburg

Vagn nummer 4

Ljudbokslyssnande

Tedrickande

Kanske ligger den allra största tjusningen med resande i mötena. Möten med människor som bor i länder man besöker, personer med vilka samtal om landet och kulturen kan föras. Genom dem omvärderas, problematiseras och expanderar bilden av landet. Eller möten med människor som precis som vi är på resande fot och därmed delar vårt intresse för just resande. I oändlighet kan man sitta och dela erfarenheter, tips och dråpliga ögonblick med varandra. Okända människor som snart blir goda vänner. Men även att möta gamla vänner på för oss nya platser. Sådana möten har vi haft många av under den här resan och vi har uppskattat dom enormt. Det är härligt att få se och umgås med en kär vän i dennes vardagsmiljö. Komma hem till trots att man är långt borta.

Sedan umgänget med örkelljungapågen Jeremia i Kunming i södra Kina blev det tomt på möten med folk vi känner sedan tidigare. Därför var det extra härligt att i Jekaterinburg få se ett bekant ansikte. På perrongen stod vår ryske vän Sasja som vi träffade på färden mellan Laos och Vietnam. Trots bristen på gemensamt språk lärde vi känna honom ganska bra. När man delar säte under 24 timmar är det svårt att undgå kontakt. Vi hade via mail bestämma träff i Jekaterinburg – tack googletranslate – och det knappa dygnet vi spenderade i hans stad blev en en riktig höjdare. Vi fick även umgås med hans vänner Anthon och Tanya och tillsammans visade de oss inte bara staden utan också prov på rysk gästfrihet och generositet.

Sasja med damsällskap.

Familjen Romanov.

I Ryssland har man likt Sverige inte varit särskilt rädd för att sammanblanda kyrka och stat. Under tsartiden var de helt i symbios och vurmandet för tsaren finns kvar idag. Tsarfamiljen som dödades av bolsjevikerna är nu helgonförklarade av den ryskortodoxa kyrkan (helt utan anledning).

Här är kyrkan som byggdes vid platsen för tsarmorden.

TV-torn.

Det går rykten om att Jesus säger att när man bygger ett torn ska beräkna kostnaderna av bygget så att man vet om man har råd att färdigställa det eller ej. Annars kan man nämligen bli till andras åtlöje. Det brydde man sig inte om i Jekaterinburg under det ateistiska sovjetstyret. I bakgrunden syns det efter drygt tjugo år ej färdigställda TV-tornet.

Minuterna innan eftermiddagståget anländer till stationen stiger spänningen i den lilla femhusbyn. De mest mest nyfikna och de som har ett ärende trotsar regnet. Andra betraktar i stugvärmen. Även byns två turister ger sig ut i kylan.

Tåget kommer och ut ur tåget kliver bland annat två mycket sympatiska nyazeeländare (trevlighet tycks för övrigt vara en synonymt med nyazeeländare).Tillsammans delar vi inte bara stugan denna kväll utan även den av grannen uppvärmda banjan. Somliga av oss tar till och med ett dopp i Bajkalsjön. Innan vi kryper till kojs dricker vi rysk vodka ur stugans enda snapsglas. För bilder på badet se nyazeeländarnas blogg: http://townncountrygal.blogspot.com/2012/05/lake-baikal.html

Tåget kommer

I väntsalen

Grannpojken väntar inomhus

liksom Anatolev

På perrongen

Sludyanka station

Dagens första tåg från Irkutsk till Sludynka går 8.30 på morgonen. På den digitala tidtabellen står 3.30 eftersom samtliga tågtider, alltså även lokaltåg, anges i Moskvatid. Färden är inte lång men tar ändå mer än tre timmar för tåget gör halt på var miniperrong och stannar dessutom länge varje gång. Vid ett av stoppen klev en ung tremannaorkester på och bjöd på följande. På Sludyankas enda café åt vi kanske världens godaste borsh innan färden gick vidare. Bailalsjötåget lämnar Sludyanka 8.30 (dvs.13.30) och det stannar på ännu mindre ställen än Sludyankatåget. Perrongerna är två gånger tre meter stora järnplattformer. Till konduktören meddelar man var man ämnar hoppa av genom att ange kilometern. Vi ska av vid den etthundratjugonionde.

Fem stugor, några banjor (rysk bastu) och en enorm sjö. Det är vad som finns vid 129:e kilometern. Hit kan man inte ta sig på annat sätt än med tåg eller till fots. Tåget går två gånger per dag i vardera riktning. Vi kliver in genom dörren till 1800-talets Ryssland. Korna bor under samma tak som människorna, vatten hämtas ur ”brunnen” tillika världens största sjö och toalettbesöken görs på utedasset. Vi trivs helt fenomenalt bra. Njuter tystnaden. Det enda ljud som hörs är kaminens sprakande och våra förkylda näsors snörvlande. Och grannsonens batteridrivna leksaksmotorsåg. Ute är det fem grader. I slutet på veckan kommer det vara tjugofem.

På spåret

Grannpojken

Bajkalsjöns extremt klara och drickbara vatten. Sikten i vattnet sägs vara 40 meter.

Middag

Mongoliets vidder är helt sanslösa, fantastiska och till stor del människoskapade. Landet befolkas av knappt tre miljoner invånare och tretton gånger så många boskap. Att timme efter timme åka tåg utan att se ett enda träd och bara enstaka hus eller jurter är fascinerande. När väl en människa dyker upp sätts tankarna igång kring hur den personens liv ser ut, vart hen är påväg och hur det är att leva i en miljö som den här.

Vart är hon på väg?

Inte massvis med träd. De vita fläckarna är tält.

Mongoliskt samhälle

Det bördigare norra Mongoliet

Nyfött mongoliskt barn

Till alla oss som går i tankar om kollektivboende har vi nu insett hur detta kan gå till. Ett hus/ en stuga inköps med stort kök, toalett, dusch, bastu, allrum och stor tomt. Sedan bor alla kollektivmedlemmar i mongolska jurter (”ger” på mongolska) på tomten. Kollektivet storlek begränsas på det här sättet inte utifrån husets storlek. Husköpet behöver heller inte bli så dyrt varför det är lättare för någon att flytta in eller ut ur kollektivet utan att det handlar om så stora pengar. Men funkar det verkligen att bo i tält året om i Sverige? Japp, eftersom tältet köps av Froit van der Harst vars företag tillverkar mongolska ger efter europeisk standard. Vi träffade honom på kafé Amsterdam i Ulan Bator. Ni kan läsa mer om tälten på www.euro-yurts.com.

Det sägs att Kina håller på att ta över världen. Det låter spännande och innebär kanske att våra eventuella barnbarn kommer att läsa kinesiska snarare än engelska i skolan. Det låter även lite oroväckande då våra eventuella barnbarn kommer nysa, rapa och spotta när som helst, var som helst och utan att ta hänsyn till andra om kinesiskt uppförande också står på schemat. Även om vi förfasades av somligt imponerades vi av mycket i Kina. Förbjudna staden är helt makalös, inte bara i storlek utan också i arkitektonisk skönhet och prakt. Den kejserliga familjens sommarpalats var varken mindre eller fulare. Och ändå är den kinesiska muren ännu häftigare. Men vi skattar oss lyckliga för att vi slapp vara med och bygga den.

Av det lilla vi såg av landet förstår vi att det är bilism och kapitalism som regerar i det kommunistiska Kina. Bilism genom att så gott som alla gamla områden med smala gränder (hutonger) rivs och ersätts med mångfiliga bilvägar och höghus. Kapitalism genom att de ekonomiska hjulen rullar snabbt och inkomstskillnaderna verkar vara gigantiska.

Det flitigt besökta sommarpalatset

Båtar i Kunmingsjön i sommarpalatsets domäner

För en penning kan man få en film där man så att säga flyger över kinas sevärdheter.

Kinesiska muren är verkligen mäktig

Amerikanska turister

Hutongcykel

Hutongcyklar

På väg ut ut Kina