Det går inte att komma ifrån att Esfahans moskéer är något av det vackraste vi har sett. Verkligen helt makalöst vackra och tyvärr har vi inte riktigt lyckats fånga deras skönhet på bild även om vi gjorde många försök.

Drottningens moské

Kungens moské (som efter revolutionen numera kallas imamens moské)

Kungens moské

Mattor i kungens moské som rullas ut vid fredagsbönen

Jamehmoskén är Irans största moské.

I Esfahan blev vi inbjudna att bo hos och fira No Ruz med familjen Jahanshahi (vår umeåkompis Navids familj). No Ruz är det persiska nyåret och är en familjehögtid då det äts mat i dagarna många. Under No Ruz åker hälften av landets invånare till Esfahan varför alla hotell, flyg och vägar är proppade. För att lösa boendeproblematiken används därför även idrottshallar där folk sätter upp tält. För vår del kunde vi inte fått bättre boende eftersom gästfriheten även i detta hem inte visste några gränser. Inte bara boende hade Navid ordnat utan även två eminenta guider (Megan och Mazi) som tog oss till alla möjliga sevärdheter. Både de och familjen Jahanshahi bjöd oss på den esfahanska delikatessen gaz, som är vit nougat med hackade mandlar eller pistagenötter. Fantastiskt goda är ordet och dessutom fantastiskt dåliga för tänderna enligt Dr Freidoon Jahanshahi.

No Ruz - det persiska nyåret firas vid vårdagjämningen och då ställer man fram olika saker i skålar på ett bord i sitt hem, alla saker med en särskild symbolik. Ett par guldfiskar är en av de saker som hör till. Här säljs de på marknaden.

Det är svårt att tänka sig en bättre tidpunkt än våren att fira årets start då ljuset och livet återvänder.

Navid Jahanshahi

Fönster i en populär och fin restaurang där vi åt middag med Megan och Mazi

Vattenpiprökning

Esfahan är även känt för sina många och vackra broar som sträcker sig över den livgivande floden

På innergården i en av de flera vackra armeniska kyrkorna i Esfahan. Totalt bor det cirka 400 000 armenier i Iran.

Även Moses svärfar firade No Ruz i Esfahan

Äntligen var vi alltså i Iran, landet som vi hört så mycket om i media men likväl visste så lite om. Att Iran endast skulle vara det som tas upp i media verkade inte så sannolikt men att vi skulle möta så mycket nyfikenhet, gästfrihet, hjälp och värme hade vi inte räknat med. Nog för att vi hade hört att iranier skulle vara världens gästfriaste men att uppleva det i praktiken är förstås annorlunda än att bara läsa om det. Emma och Hrand tyckte inte att de skulle bo i den sköna sängen som de annars huserar i utan de sov på filtar i ett annat rum under de dagar vi var där. Detta är inget vi skulle förvänta oss ens av någon vi känner väl vilket gjorde det än mer häftigt och lite genant när vår kompis pappas kusin plus make (båda över 55 år gamla) gjorde det. ”For Iranians having guests is a celebration” som Hrand uttryckte det, något som visades både i ord och handling.

Teheran är en gigantisk storstad med en trafik som aldrig upphör att förvåna och förskräcka. Att korsa gatan i Indien går som en dans (liknelsen gäller dansanta personer) jämfört med Teheran. Trottoarer finns det gott om men dessa befolkas i lika stor utsträckning av snabbt färdande motorcyklar som ytterst långsamt flanerande storstadsbor. Storleken på stan verkar alltså inte ha påverkat teheranier till att bli stressade när de promenerar utan den stressen tycks de ta ut när de kör bil/motorcykel och när de ska in i en tunnelbanevagn. Då pressar sig alla mot dörrarna, så intensivt att dörrarna ibland inte ens kan öppnas. Vagnarna blir så fulla att alla inte kommer med tågen. De som stannar kvar på perrongen för att ta nästa tåg kan då hjälpa dem som kommit ombord genom att utifrån trycka in de sista passagerarna så att dörrarna kan stängas. Ett ytterst lustigt skådespel för annars cyklande umeåbor. I de fall det ändå finns lediga sittplatser i en vagn visar sig istället den iranska hövligheten då två personer kan föra en lång konversation med varandra där de flertalet gånger erbjuder varandra platsen och tacka nej till den.

Första dagen i Teheran lyckades vi komma över en engelskspråkig tidning, en tidning som givetvis var regimen nära och som vi betalade hela 3500 rials för. Stor summa men litet värde kan man väl säga då det motsvarar en dryg krona (enligt den inofficiella växelkursen). I tidningen stod en hel del spännande analyser att läsa, exempelvis att EU felaktigt menar att Syriens regim begår övergrepp mot civilbefolkningen på grund av att de har problem med sin egen ekonomi. Enligt den iranska regimen pågår det inga övergrepp i Syrien varför de iranier som endast har tillgång till statliga medier inte vet något om vad som sker där. Det verkar dock som att en stor del av befolkningen ignorerar förbudet mot satelit-TV och därför såklart har tillgång till media från hela världen inklusive alla de iranska kanaler som sänder program på persiska från andra länder. Tidningen vi köpte kritiserar även med rätta västvärldens dubbelmoral eftersom den talar om demokrati men inte har något emot att stötta icke-demokratiska regimer för sin egen vinnings skull. Det är dock inte omöjligt att hitta spår av dubbelmoral vad det gäller den iranska regimen då de säger sig själva vara fredsidkare men inte har något emot Israels förstöring.

Utrikesministern informerar

Minnesmärke över Iran-Irakkriget. Vi förstår inte hur den sista meningen stämmer överens med tidningens förstasida.

Dagarna i Karaj/Teheran bestod mestadels av sight seeing. Vi besökte moskéer, basaren, bergen, parker. Överallt möttes vi av nyfikenhet och om vi någon gång såg lite vilsna ut kom det genast fram personer som erbjöd sin hjälp och som kunde gå väldigt långt för att hjälpa oss. Denna nyfikenheten kunde dock ibland bli besvärande då en hel restaurang kunde prata om varifrån vi var efter att någon hade haft modet att fråga oss om detta. Nyfikenheten kommer antagligen från att det knappt finns några västerländska turister i landet och kunde även ta sig uttryck i att vilja bli fotograferad tillsammans med oss. Vi finns därför numera med i ett antal för oss okända iraniers fotoalbum.

obekväm svensk

obekväma svenskar (efter att bilden tagits viskade hon "I love you". Fantastiskt hur kärlek kan uppstå vid första ögonkastet. Det sa visst bara klick.)

obekväma svenskar nr 2

Vi hade inte riktigt basaren för oss själva

sjalar/huvudbonader

Trappa i den gigantiska basaren

färska mandlar

Det krävdes tio kr och fjorton biljetter för att komma in i Golestanpalatsets museum

Dagens outfit då helig mans grav i moské skulle besökas

vacker moské

udda schampo?

Nu är det snart en månad sen vi vandrade bland Kappadokiens fallosar och inte mycket bloggande har det blivit sen dess. Den 14:e mars lämnade vi Turkiet för Iran. Innan vi steg på nattåget gick vi runt i Kayseri och köpte fika för den över femtio timmar långa färden. Vi inhandlade alla möjliga godsaker som dadlar, torkade fikon, valnötter, pistagenötter, choklad, bananer och kanske det bästa av allt: turkish delight – denna ljuvligt sega och mjuka kub pudrad med florsocker eller rullad i cocos. Utanför en affär mötte vi en äldre herre med keps och plirig blick som berättade något för oss. Något som uppenbarligen var viktigt men som vi inte förmådde förstå eftersom han talade turkiska. Vi stod så en stund – han envist upprepande sitt budskap medan vi gissande vad han ville ha sagt. – Do you need money? Vill du smaka våra nötter? Nej, jag tror att han vill ha vatten… vatten? water? Do you want water? Wasser? osv. Efter en stund översatte ett affärsbiträde som hört vår konversation: Han undrar om han får bjuda er på te. Så, så fick det bli. En trevlig fikastund blev det då teet dracks i sällskap inte bara av mannen som bjöd in oss utan också hans kompisar, ett gäng gubbar som till vår lättnad pratade en hel del tyska. När teet var uppdrucket tog vi avsked och begav vi oss till tågstationen, återigen imponerade av att det finns vänliga människor överallt, inte minst i Turkiet.

Endast en dryg halvtimme försenat anlände Teherantåget till Kayseri järnvägsstation. Hyfsat lyriska över att få åka tåg denna sträcka klev vi in i kupén som vi de närmaste två dygnen skulle dela med Mehdi och hans frus moster. Vi fick genom dem en första bild både av iransk generositet (då all deras mat, enligt dem var minst lika mycket vår som deras) och den iranska regimens brutalitet. Mehdi hade precis vinkat av sin fru och sexåriga dotter för åtminstone två månaders knegande i Iran dit hans fru inte kan återvända på grund av regimkritiska åsikter. Frun bor därför nu i Turkiet som FN-flykting i väntan på att få börja ett nytt liv i ett tredje land. Bedrövelsen över deras situation var påtaglig flera gånger under färden.

Tågresan förde oss genom ett fascinerande landskap. Snön som vi trodde att vi hade lämnat bakom oss låg nu i drivor framför oss. Höga berg, forsande floder och med fler soldater (förtryckare) än terrorister (befrielsekämpar) i vårt tåg. Faktiskt en lite märklig känsla att se ett femtontal välbeväpnade soldater stiga ombord för att skydda tåget vid eventuellt överfall. Så småningom kom vi fram till Turkiets största sjö, saltvattensjön Van, som bar färjan med oss och bagagevagnen tvärsöver sjön varifrån det iranska tåget förde oss vidare österut (dock fortfarande på turkisk (kurdisk) mark.)

Tåget som vi åkte med kan inte direkt betraktas som ett snälltåg då det sällan gick särskilt snabbt. Trots detta kallas tåget expresståg vilket blev än mer förvånande då tåget i Iran helt plötsligt gjorde halt under en kvart då det var tid för en av dagens bönestunder. Men det är väl så att man alltid har tid med det som man finner mest väsentligt. Långt ifrån alla använde tågstoppet till bön men möjligheten fanns för oss alla. Alla offentliga platser i Iran, såsom flygplatser, rastplatser längs vägarna, järnvägsstationer med mera är försedda med bönerum så att inga bönestunder behöver försummas på grund av att man är på resande fot.

Expresståget anlände till Karaj (utanför Teheran) vid 23 tiden på kvällen, endast cirka fem timmar försenat. Väl där möttes vi av Hrand som tillsammans med sin fru Emma visade oss gästfrihet de närmaste dagarna.

Trans-Asya express anländer till Kayseri järnvägsstation

snö

På färjan

visdomsord på färjan

Den krympande sjön Daryacheh i nordvästra Iran

Restauranvagnen på det iranska tåget

Avståndet mellan Odessa och Istanbul är bara 63 mil (detsamma som mellan Umeå och Stockholm) men trots det relativt korta avståndet upplever vi att det finns en hel del skillnader mellan städerna.

Vi lyckas tyvärr inte riktigt sätta ord på skillnaderna än men en sak är i alla fall att turkar generellt verkar ha väldigt lätt för att le. Oavsett om man stöter in i någon på en marknad eller om man frågar om vägen möts man av leenden. Till och med poliser eller väktare ler i Turkiet. Detta kan inte sägas vara fallet i Odessa där kanske en rysk byråkrati gör att allting är omöjligt och därmed inte särskilt roligt. Och stöter man i någon på bussen får man ett grymtande till svar.

En likhet mellan städerna är att inte så många pratar engelska, åtminstone om man rör sig bort från turiststråken. Men det finns en skillnad i hur man förhåller sig till detta. I Odessa verkar många anse det vara lite skamfullt och genant att inte kunna engelska medan man i Turkiet ler, rycker på axlarna och fortsätter prata turkiska som om det vore vårt problem att vi inte förstår deras språk (vilket det såklart också är).

Något som också kan vara värt att nämna är att det i Istanbul finns betydligt fler färjor som går mellan stadens delar än vad det finns i Odessa.

Kappadokien är grymt vackert. Vi har en känsla av att vi har hyrt inte bara två sängar i ett dorm på hostel utan bokat hela området. Igår var vi de enda lunchande gästerna på restaurangen, vi bor själva i ett rum för sex personer och under vandringen i en av dalarna idag skymtade vi inte till mer än några kvittrande fåglar. Hela Kappadoiken förbereder sig för turistinvationen som påbörjas om en dryg månad. För vår del kunde vi därför inte ha valt en bättre tidpunkt. Om några veckor är det inga besökare som får lekar vattenlekar själva i en av ortens många Hamam och kanske inte heller klättra runt bland klipporna utan guide.

Landskapet är sagolikt. Nedan är bilder från igår och ett varmare idag. (För att uppfatta storleken, jämför med Jennifer i vänstra hörnet på bild nummer två.)

Fyra tröttande dygn i Istanbul. Så kan man sammanfatta vistelsen där eller kan man också säga fyra dygn med oerhörd vänlighet. Förklaringen till att dessa kan vara giltiga samtidigt är densamma som inläggets rubrik.

Elif är mor till åtta barn varav två bor i Wien och en av dem är vän till Christina och Johannes (svägerska/bror/svåger). På den vägen fick vi förmånen att få bo hemma hos Elif i stadsdelen Bagcilar i mångmiljonstaden Istanbul. Vi hade i förväg fått veta att varken Elif eller den i Istanbul boende Ali talar någon engelska eller tyska.

Upplevelsen att inte alls ha ett gemensamt språk och dessutom olika kulturella referensramar var faktiskt en pers. Inte så att vi vet hur olika våra referensramar ser ut men det var just det som vi upplevde som problematiskt. Bör vi komma hem tidigt på kvällen så att Elif får bjuda oss på mat eller snarare komma hem sent så att hon inte känner sig tvingad till att laga mat till oss. Bör vi säga till Ali att han inte behöver ta oss runt i stan så att han istället kan vila efter att ha arbetat till klockan två på natten eller är det sårande och oartigt att tacka nej till hans guidning. (Faktum är att vi tackade nej men att detta inte var något som framgick (alternativt ignorerades) då Ali även nästa dag ordlöst guidade oss runt i Istanbul.) Eller hur gör man när man sista dagen tror att Ali följer med för att visa oss ett Hamam när vi inte vill till Hamam utan istället utan honom köpa presenter till dem. Och det där med presenter, det är ju knepigt även i Sverige men vad förväntade sig Elif av oss efter att ha passat upp oss och låtit oss bo över i fyra nätter?

Hur skulle Ali ha förklarat för oss att vi nu ska äta hos hans syster när vi samtidigt försökte förklara för honom att vi ska hämta upp tågbiljetter mellan centrala Turkiet och Iran. Och vad tänkte Ali då våra bekymrade rynkor i pannan plötsligt övergick till strålande leenden när han meddelade att han var tvungen att lämna oss för att gå och jobba.

Med detta sagt är vi glada över vistelsen och en upplevelse vi inte skulle vilja vara utan. Fastän vi inte kunde kommunicera särskilt mycket med Elif och Ali kunde vi märka deras omsorg och värme.

Hemma hos Elif

Helt utan ord gav Kuafören mig en frissa jag bara vågat drömma om

Lite turistande blev det dock. Här en bild på fantastisk mosaik i Aya Sofia och en kort stund av fredagsbönen i Blå moskén.

Aya Sofia

Efter knappt fyra veckor var det dags att ta farväl av Odessa men framförallt av Odessa Vineyard. Tack för en riktigt härlig tid. Vi har redan bestämt att vi kommer tillbaka för vad är väl…

...nybyggda Umeå Östra mot Odessas järnvägsstation?

...Jonas Sjöstedt mot Lenin?

...Norrlandsoperan mot Odessa operahus?

...Umeå hamn i Holmsund mot Odessas hamn?

...Apberget mot Potemkintrappan?

... och smör från Norrmejerier mot Kremlebskos smörpaket?

Detta inlägg tillägnas min käre far.

Under troligtvis alla årets dagar kan man se schackspelare i parken vid Sobornayatorget. Entusiaster, som trotsar kylan på vintern, hettan på sommaren och njuter vädret vår och höst. Runt bord med bräden alternativt dominobrickor trängs spelsugna men förmodligen minst lika mycket gemenskapssökande herrar i alla åldrar över fyrtiofem. De som inte spelar följer intresserat de pågående partierna med intensiv blick, ivriga acklamationer eller ifrågasättande skratt. Kvinnor göre sig icke besvär, varken här eller i Kristianstads schackklubb.

”En lysande spelare förstår schack på ett sätt som han aldrig riktigt kan artikulera: han analyserar ställningen på brädet och vet hur han ska utveckla sina pjäser innan hans hjärna förmår formulera en förklaring till draget.” skriver David Benioff i sin roman Tjuvarnas stad. Kanske ligger en duktig schackspelares excellens i den genomtänkta impulsen snarare än i den överlagda tanken.

Engagerade schackspelare har vi stött på vid flera tillfällen under resans gång. Bilderna nedan är från ett litet torg i Zurich. Storleken på pjäserna säger kanske något om landets ekonomi. Eller om spelarnas finmotoriska färdigheter.

Det finns ingen som du. Ingen jag känner så ytligt och ändå upplever en sådan otroligt stark samhörighet med. Vid samtliga tillfällen då jag jag befinner mig i nya länder, städer eller sammanhang påminns jag om dig. Du finns närvarande i varje nytt möte världen över. Kanske sätter personer inte alltid likhetstecken mellan dig och mig men när jag presenterar mig går deras första tanke utan tvekan till dig. Bilden av dig finns etsad på min näthinna, ditt namn ringer ständigt i mina öron. Jag tackar dig för att du låter dig finnas och låter mig ana livet som celebritet. Jennifer Lopez – utan dig vore jag ingenting.

/Jennifer

Livet för en svensk turist i Odessa kan vara utmanande. Snabbt känner man sig ganska illitterat när endast sju bokstäver i alfabetet överensstämmer med dem man är van vid. Kommunikation med andra är begränsad till konversationer som innehåller ”ursäkta”, ”tack”, ”goddag” och ”Jag talar inte ryska”. Ens matematiska kunskaper sträcker sig till siffrorna 1-3 eftersom de är de enda som är möjliga att uttala, de övriga får skrivas på papper eller i luften med hjälp av pekfingret. Och ändå är det just detta som är en stor del av resandets tjusning. Samtalen får plötsligt bygga på viljan att kommunicera istället för förmågan att göra det, spisandet av mat mer på vad som smakar gott än rättens ingredienser. Man får gissa sig fram till innehållet i de matvaror man köper (med risk att komma hem med torrjäst istället för bakpulver). Njutningen i resande ligger mycket i att få ta del av vardagen i en kontext olik den jag kommer ifrån. Det känns härligt komma nära helt okända människor genom att klämma in sig i en buss, att tillsammans stå och vänta på grön signal vid övergångsstället, att strosa runt i mataffären och smygkolla på innehållet i de andras korgar.

Ibland ligger dock ett frustrerat gallskrik närmare till hands än ett leende. Gårdagen var en inte enbart njutbar utmaning. Under den tid vid spenderat i Odessa har vi försökt få tag i ett visum till Ryssland. Resebyrån vi först hade kontakt med visade sig ta lite för god tid på sig att tillgodose våra behov. Vi försökte sedan under mer än en vecka få kontakt med ryska konsulatet och när de slutligen svarade fick vi besked om pris för visum och i vilken valuta de accepterade betalning. 70 dollar skulle visumet kosta och vi kunde betala i grynia (ukrainska pengar). Dessutom sade personen i telefonen att ingen på konsulatet talar engelska. Igår traskade vi dit tillsammans med Nastya och fick av vakten utanför veta att vi måste stänga av våra mobiltelefoner samt vänta tills vårt nummer visades på en elektronisk display. Väntrummet var utomhus. Det var inte varmt i Odessa igår. När vi så efter en stund blev insläppta, och efter ytterligare väntan inomhus, blev vi mottagna av deras engelsktalande personal. Vi fick veta att visumet kostar 94 dollar samt ska betalas i just dollar. Vi blev också meddelade att ansökan, som fanns på konsulatets hemsida, inte längre används utan att vi istället skulle fylla i en på internet, skriva ut den och komma och lämna den på konsulatet. Först då kunde de undersöka om vi var betrodda visum. Rysk byråkrati kan vara fantastiskt enerverande.