Fyra tröttande dygn i Istanbul. Så kan man sammanfatta vistelsen där eller kan man också säga fyra dygn med oerhörd vänlighet. Förklaringen till att dessa kan vara giltiga samtidigt är densamma som inläggets rubrik.

Elif är mor till åtta barn varav två bor i Wien och en av dem är vän till Christina och Johannes (svägerska/bror/svåger). På den vägen fick vi förmånen att få bo hemma hos Elif i stadsdelen Bagcilar i mångmiljonstaden Istanbul. Vi hade i förväg fått veta att varken Elif eller den i Istanbul boende Ali talar någon engelska eller tyska.

Upplevelsen att inte alls ha ett gemensamt språk och dessutom olika kulturella referensramar var faktiskt en pers. Inte så att vi vet hur olika våra referensramar ser ut men det var just det som vi upplevde som problematiskt. Bör vi komma hem tidigt på kvällen så att Elif får bjuda oss på mat eller snarare komma hem sent så att hon inte känner sig tvingad till att laga mat till oss. Bör vi säga till Ali att han inte behöver ta oss runt i stan så att han istället kan vila efter att ha arbetat till klockan två på natten eller är det sårande och oartigt att tacka nej till hans guidning. (Faktum är att vi tackade nej men att detta inte var något som framgick (alternativt ignorerades) då Ali även nästa dag ordlöst guidade oss runt i Istanbul.) Eller hur gör man när man sista dagen tror att Ali följer med för att visa oss ett Hamam när vi inte vill till Hamam utan istället utan honom köpa presenter till dem. Och det där med presenter, det är ju knepigt även i Sverige men vad förväntade sig Elif av oss efter att ha passat upp oss och låtit oss bo över i fyra nätter?

Hur skulle Ali ha förklarat för oss att vi nu ska äta hos hans syster när vi samtidigt försökte förklara för honom att vi ska hämta upp tågbiljetter mellan centrala Turkiet och Iran. Och vad tänkte Ali då våra bekymrade rynkor i pannan plötsligt övergick till strålande leenden när han meddelade att han var tvungen att lämna oss för att gå och jobba.

Med detta sagt är vi glada över vistelsen och en upplevelse vi inte skulle vilja vara utan. Fastän vi inte kunde kommunicera särskilt mycket med Elif och Ali kunde vi märka deras omsorg och värme.

Hemma hos Elif

Helt utan ord gav Kuafören mig en frissa jag bara vågat drömma om

Lite turistande blev det dock. Här en bild på fantastisk mosaik i Aya Sofia och en kort stund av fredagsbönen i Blå moskén.

Aya Sofia