Nu är det snart en månad sen vi vandrade bland Kappadokiens fallosar och inte mycket bloggande har det blivit sen dess. Den 14:e mars lämnade vi Turkiet för Iran. Innan vi steg på nattåget gick vi runt i Kayseri och köpte fika för den över femtio timmar långa färden. Vi inhandlade alla möjliga godsaker som dadlar, torkade fikon, valnötter, pistagenötter, choklad, bananer och kanske det bästa av allt: turkish delight – denna ljuvligt sega och mjuka kub pudrad med florsocker eller rullad i cocos. Utanför en affär mötte vi en äldre herre med keps och plirig blick som berättade något för oss. Något som uppenbarligen var viktigt men som vi inte förmådde förstå eftersom han talade turkiska. Vi stod så en stund – han envist upprepande sitt budskap medan vi gissande vad han ville ha sagt. – Do you need money? Vill du smaka våra nötter? Nej, jag tror att han vill ha vatten… vatten? water? Do you want water? Wasser? osv. Efter en stund översatte ett affärsbiträde som hört vår konversation: Han undrar om han får bjuda er på te. Så, så fick det bli. En trevlig fikastund blev det då teet dracks i sällskap inte bara av mannen som bjöd in oss utan också hans kompisar, ett gäng gubbar som till vår lättnad pratade en hel del tyska. När teet var uppdrucket tog vi avsked och begav vi oss till tågstationen, återigen imponerade av att det finns vänliga människor överallt, inte minst i Turkiet.

Endast en dryg halvtimme försenat anlände Teherantåget till Kayseri järnvägsstation. Hyfsat lyriska över att få åka tåg denna sträcka klev vi in i kupén som vi de närmaste två dygnen skulle dela med Mehdi och hans frus moster. Vi fick genom dem en första bild både av iransk generositet (då all deras mat, enligt dem var minst lika mycket vår som deras) och den iranska regimens brutalitet. Mehdi hade precis vinkat av sin fru och sexåriga dotter för åtminstone två månaders knegande i Iran dit hans fru inte kan återvända på grund av regimkritiska åsikter. Frun bor därför nu i Turkiet som FN-flykting i väntan på att få börja ett nytt liv i ett tredje land. Bedrövelsen över deras situation var påtaglig flera gånger under färden.

Tågresan förde oss genom ett fascinerande landskap. Snön som vi trodde att vi hade lämnat bakom oss låg nu i drivor framför oss. Höga berg, forsande floder och med fler soldater (förtryckare) än terrorister (befrielsekämpar) i vårt tåg. Faktiskt en lite märklig känsla att se ett femtontal välbeväpnade soldater stiga ombord för att skydda tåget vid eventuellt överfall. Så småningom kom vi fram till Turkiets största sjö, saltvattensjön Van, som bar färjan med oss och bagagevagnen tvärsöver sjön varifrån det iranska tåget förde oss vidare österut (dock fortfarande på turkisk (kurdisk) mark.)

Tåget som vi åkte med kan inte direkt betraktas som ett snälltåg då det sällan gick särskilt snabbt. Trots detta kallas tåget expresståg vilket blev än mer förvånande då tåget i Iran helt plötsligt gjorde halt under en kvart då det var tid för en av dagens bönestunder. Men det är väl så att man alltid har tid med det som man finner mest väsentligt. Långt ifrån alla använde tågstoppet till bön men möjligheten fanns för oss alla. Alla offentliga platser i Iran, såsom flygplatser, rastplatser längs vägarna, järnvägsstationer med mera är försedda med bönerum så att inga bönestunder behöver försummas på grund av att man är på resande fot.

Expresståget anlände till Karaj (utanför Teheran) vid 23 tiden på kvällen, endast cirka fem timmar försenat. Väl där möttes vi av Hrand som tillsammans med sin fru Emma visade oss gästfrihet de närmaste dagarna.

Trans-Asya express anländer till Kayseri järnvägsstation

snö

På färjan

visdomsord på färjan

Den krympande sjön Daryacheh i nordvästra Iran

Restauranvagnen på det iranska tåget