Detta inlägg tillägnas min käre far.

Under troligtvis alla årets dagar kan man se schackspelare i parken vid Sobornayatorget. Entusiaster, som trotsar kylan på vintern, hettan på sommaren och njuter vädret vår och höst. Runt bord med bräden alternativt dominobrickor trängs spelsugna men förmodligen minst lika mycket gemenskapssökande herrar i alla åldrar över fyrtiofem. De som inte spelar följer intresserat de pågående partierna med intensiv blick, ivriga acklamationer eller ifrågasättande skratt. Kvinnor göre sig icke besvär, varken här eller i Kristianstads schackklubb.

”En lysande spelare förstår schack på ett sätt som han aldrig riktigt kan artikulera: han analyserar ställningen på brädet och vet hur han ska utveckla sina pjäser innan hans hjärna förmår formulera en förklaring till draget.” skriver David Benioff i sin roman Tjuvarnas stad. Kanske ligger en duktig schackspelares excellens i den genomtänkta impulsen snarare än i den överlagda tanken.

Engagerade schackspelare har vi stött på vid flera tillfällen under resans gång. Bilderna nedan är från ett litet torg i Zurich. Storleken på pjäserna säger kanske något om landets ekonomi. Eller om spelarnas finmotoriska färdigheter.