En av de främsta anledningarna till att vi är i Odessa är förutom vår reslust, att Odessa Vineyard och församlingen Umeå Vineyard samarbetar. Hittills har samarbetet mest bestått av att Umeå Vineyard skickar en månatlig summa till Odessa Vineyard men förhoppningsvis kan församlingarna komma varandra närmare av att vi är här. Det bästa vore ju om det kunde leda till att församlingarna besökte varandra lite oftare.

grabbarna grus

Kolja

Kenniel och en annan indisk student

hängare

Andrei och Sasha

pastor Nastia

Att lära känna en församling och folket däri är alltid spännande eftersom det brukar vara en brokig skara människor. Så är även fallet med Odessa Vineyard. Gudstjänsterna befolkas till högre grad (än vad vi är vana vid) av folk från samhällets lägre skikt vilket får oss att tänka att det antagligen var just dessa som i stor utsträckning hängde med Jesus. Det sägs ju inte vara de friska utan de sjuka som behöver läkare…

Förutom gudstjänster och husgrupp (bibel- och bönesamling) är en viktig del av församlingsarbetet att besöka barnhem. Vi har inga siffror på hur många som bor på barnhem i Ukraina men har förstått att det är för många. Dessutom är barnhemmens ekonomiska situation rätt dålig vilket går ut över barnen. En insats som kyrkan här gjorde för några år sen var att renovera ett mögelhärjat barnhem. Utöver sådana speciella insatser besöks några barnhem varje vecka. På barnhemmen som Odessa vineyard besöker är barnen i åldrarna 6-18. Då de fyller 18 slussas de ut i samhället och en bister verklighet. Siffror som Odessa Vineyards pastor Nastia nämner är att 90 procent av tjejerna hamnar i prostitution och 90 procent av killarna i kriminalitet. Inga uppmuntrande siffror. I fredags var vi och pysslade med följande barn. HÄR! kan du höra deras skönsång.

Frågan är om något av dessa barn kommer att klara sig undan prostitution och kriminalitet. Odessa Vineyard hoppas i framtiden kunna starta ett utslussningshem för de som lämnar barnhemmen där de får lära sig ett yrke och på så sätt få bukt med den djävulska statistiken.

Att ge en bild av Odessa är enkelt men att ge en rättvis bild är såklart svårt. Man kan fundera över vad rättvist innebär och man kan även fundera över vem det ska vara rättvist för. När man som svensk funderar på Ukraina, och för den delen övriga Östeuropa, är det inte ovanligt att man tänker på ordet grått. Fördomarna om Östeuropa är starka och det är lätt att som svensk turist fokusera på det gråa. Och det stämmer att det finns rätt mycket som är grått, rätt mycket som är slitet och som inte håller så hög nivå. Med det sagt måste det nämnas att Odessa är en mycket vacker stad. Staden grundades 1794 främst med syfte att vara hamnstad, som Rysslands port till Svarta havet. Innan dess hade området tillhört det Ottomanska riket. Då Odessa kom att bli en viktig kommersiell hamn (inte minst för spannmål) med stor handel blev också en del av dess invånare mycket rika. Det är därför inte förvånande att man idag kan finna fantastiskt vackra hus i centrala Odessa. Ett exempel på detta är Odessas operahus som ska vara en av de vackraste i världen. Bilder på detta kommer förhoppningsvis inom några veckor då vi sannolikt har besökt en av föreställningarna där. Operahuset är i mycket gott skick vilket även är fallet för många hus i centrum medan andra hus är i behov av renovering.

Inomhusshopping från 1864

katt i Odessa

Bil

Odessabo

tvätterskor

Olga Topic lastas

Tyoshchin - svärmors bro. Här hänger förälskade par ett lås och kastar iväg nyckeln i hopp om livslång kärlek.

Vill du läsa mer om Odessa och Tyoshchin gå in på: http://www.skanskan.se/article/20090214/NOJE/996911943/-/karlek-av-stal-pa-svarmors-bro

Segermonument. Odessa utnämndes av Stalin till "hjältestad" då Odessas katakomber användes av partisaner i kamp mot fascisterna under andra världskriget.

Potemkintrapporna. Inte minst känd från en film från 1925.

Men sakta i backarna, hur tar vi oss då till dessa platser? Eftersom vi bor cirka en halvmil från centrum åker vi nästan dagligdags buss. Det är smidigt, kul och billigt. Bussen som bäst passar våra behov är buss 148. Den stannar utanför huset (om man med utsträckt hand signalerar till busschauffören att man vill med) och fortsätter sedan hela vägen in till centrum. Ändhållplatsen är bara fem minuters gångväg från Svarta havet och Potemkintrappan, och en minut från platsen där Odessa Vineyard har gudstjänster.

Vill du åka med? Okej, så här gör du. Stanna bussen som ovan, hoppa på och njut av färden, betala gör du till föraren när du går av. Är du man och det är fullt på bussen bör du lämna din plats åt stående kvinnliga passagerare. Är det mot förmodan inte så mycket folk på bussen, så lite folk att flertalet sätesrader är tomma, låt det inte hindra dig från att sätta dig bredvid någon okänd.

Tillbakafärden till lägenheten är betydligt knivigare, inte minst de första fem gångerna. Detta beror på att du när du närmar dig din avstigningshållplats måste säga namnet (Magasin) på hållplatsen samtidigt som du betalar. Du måste alltså själv hålla reda på när det dags att stiga fram till chauffören och betala. Ibland är det svårt att komma fram till chauffören eftersom det är fullt på bussen vilket gör att man ibland måste skicka pengarna och namnet på hållplatsen med andra passagerare. Har man inte jämna pengar kommer växeln tillbaka samma väg. Det är lugnt när man själv skickar pengar men när en rysktalande ger dig pengar i handen och säger ett oefterhärmligt hållplatsnamn blir det knivigt. Som tur är har vi precis lärt oss att på ryska säga ”ursäkta, jag talar inte ryska”. Vill du redan nu få en försmak på hur buss 148 låter så klicka HÄR!

busschaufför - det är inte alltid man får sitta så här nära bussens kapten. När man väl får det måste man fotografera.

biljettcentrum tillika busschaufför

En annan sak som är värd att nämnas är det judiska Odessa. Idag är endast tre procent av befolkningen judar. Annat var det dock förr. I Tsarryssland fanns det mängder med begränsningar för judar. Det handlade om vilket yrke de fick ha, var de skulle bo osv. Det i stort sett enda undantaget från dessa regler var Odessa. Staden hade därmed en oerhörd dragningskraft på judar som flyttade dit i stor mängd. Som mest var 44 procent av befolkningen judar (år 1920). Den kände författaren Isaac Babel, som själv var jude bosatt i Odessa, sa att Odessa är uppbyggd av judar. Pogromer, andra världskrigets galenskaper och emigration till USA och Israel är bland annat orsaker till att endast ett fåtal procent judar idag bor i Odessa. På tal om emigrationen från Odessa och att det är en hamnstad har Odessa även fått epitetet ”porten till Sion” då många judar boende i Tsarryssland lämnade landet härifrån med båt.

Natten till den elfte februari spenderades i nattåg mellan Bukarest och Chisinau. Kupén med plats för fyra personer var inredd med britsar klädda i rött läder, heltäckningsmatta samt ett litet bord övertäckt med en duk i guld och vinrött. Till varje sängplats hörde en påse innehållandes lakan, örngott och handduk, allt i hårt manglat linnetyg. Dessutom fanns blå -och vit blommiga madrasser samt rutiga filtar att tillgå. Det kändes sådär sovjetiskt lyxigt. I kupén satt en ung moldavisk man (vid namn Cezar) som visade sig vara både bra på engelska och mycket sympatisk. Under kvällen kretsade samtalen kring språk och film, kring hur det är att höra till ett land där man önskar få bo men inte ser någon framtid i och kring hur livet ibland överraskar med alternativ man inte trodde fanns. Viktor råkade också nämna att jag fyllde år påföljande dag. Eftersom vi under natten passerade gränsen mellan Rumänien och Moldavien väcktes vi av passkontrollanter vid halv fyra-tiden. Direkt satte sig en till synes inte alls sömndrucken Cezar upp i sängen och sa glatt ”Happy birthday”. Hans leende ansikte stod i härlig kontrast mot minen hos den buttra uniformklädda passkontrollanten. Min födelsedag kunde med andra ord inte ha börjat bättre.

Frågan är om den dock kunde ha fortsatt sämre. Väl framme i Chisinau köpte vi bussbiljett till Odessa. I en -20 gradig kall buss, inklämd bakom en herre i storlek XXXXL med sätet maximalt tillbakalutat så att utrymmet för mina ben minimerades från pyttelitet till nästan obefintligt, satt jag stirrandes arg på pälsmössan framför och vältrade mig i självömkan i några timmar. Lyckligtvis möttes vi i Odessa av den vänliga Anastasia (pastor i Odessa Vineyard) och togs av henne med till en varm lägenhet där vi bjöds på både mat och mjuka tofflor.

Att fylla 29 var något utöver det vanliga tycker jag. Fint på många sätt och fruktansvärt på en del. Jag kommer hur som helst aldrig göra om det.

sovkupén

Cezar

dejlig chokolade, födelsedagspresent av Viktor

Det är lätt att känna sig dum när man är utomlands av många anledningar inte minst eftersom man ofta måste fråga om de mest självklara saker. De flesta människor vill en väl men sen finns det ju de som kanske inte vill en lika väl. Busschauffören igår kväll tillhörde den första kategorin när han med emfas sa att vi var tvungna att åka med honom (fastän den inte skulle åka precis dit vi skulle) eftersom vi annars skulle behöva vänta i kylan utanför flygplatsen i en knapp timme. Han stannade sedan vid en metrostation och förklarade hur vi skulle åka för att komma till vår egentliga slutdestination. Under bussresan passade han dessutom på att ge oss en liten språklektion i rumänska. Med stor inlevelse och bullrande skratt när vi inte riktigt lyckades med uttalet lärde han oss säga både tack, snälla och ja. Väldigt schysst!

Idag stötte jag på en man utanför järnvägsstationen som sa till mig att plocka undan kameran när jag fotade några som skottade snö. De jag fotade var zigenare och de slår ner och rånar alla turister de ser. Han undrade vad jag gjorde i Bukarest och jag sa att jag var på väg därifrån och att jag precis hade köpt biljetter till Chisinau. Det fanns inte någon större möjlighet att detta tåg skulle gå då det kommit metervis med snö i Moldavien, menade han. Istället borde jag följa med honom till en annan järnvägsstation för att byta till bussbiljetter. Jag hoppade in i hans bil och han fortsatte att förklara hur farligt det var i Bukarest, inte minst på grund av zigenarna. Jag frågade honom om det inte då var dumdristigt av mig att åka med en främling i denna stad. Han förklarade dock att han känner ju sig själv så det var ingen fara, men han förstod min tanke. Väl framme vid järnvägsstationen var bussbiljettkontoret stängt varpå vi vände tillbaka. Han släppte av mig i stan men ville då ha pengar för bensinen. Då jag gav honom motsvarande en tia blev rätt upprörd. Det jag gav honom skulle inte ens räcka till ett glas vatten. Jag poängterade dock att han från början sagt att han inte ville ha några pengar. Man blir trött av hela tiden vara misstänksam, vill inte vara allt för godtrogen men heller inte döma folk på förhand. Under bilfärden berättade han också att ordet bulă är rumänsk slang för penis.

Angående tåget ska vi strax gå iväg till järnvägsstationen för att ta tåget som går kl 18.40 svensk tid. Får se om vi kommer iväg trots kylan och mannens råd.

Anstötligt och livsfarligt fotograferande

min julklapp från Jennifer 2008

Bukarest by day

… är ett litet land som inte har så mycket att skryta om. En kyrka finns där i alla fall. Och ett apotek.

Den senaste månaden har jag verkligen funderat på om jag någonsin igen ska resa. Jag brukar förvisso säga att man har det som man förtjänar men jag tycker att det gör ont när man ser folk som går in i restaurangen vi sitter på för att sälja klockor som jag har svårt att tro att någon vill ha, se femtioåriga män gå runt med plastpåsar med öl till försäljning på en i stort sett tom strand, se tiggande människor på gatorna, se hur en hemlös i mörkret lyfter sina pappbitar över ett staket för att där bakom skapa sig nattens bädd. Man kan ju såklart se det som att det finns en väldig företagsamhet bland alla dessa människor men jag tycker nog mest att det är störigt att de måste göra detta för att överleva. Jag upptäcker ju när jag reser att det är en vacker värld men visst är den i djävligaste laget många gånger…

Allt är inte guld som glimmar

I fem dagar reste vi runt i Spanien tillsammans med vår gode vän Ruben Flores. Under vistelsen besökte vi hans släktingar i bl.a. Aldeahermosa. Förutom deras generositet var även den ekonomiska krisen påtaglig. Majoriteten av alla i byn har sin huvudsakliga inkomstkälla i olivoljan, byn ligger i Andalusien som är världens största olivoljeproducent. När Ruben för ca tio år sedan besökte Aldeahermosa var byn full av framtidstro. Det byggdes nya hus, nya bilar inköptes och gamla hus restaurerades. Nu är situationen en annan inte minst på grund av att priset på olivoljan sjunkit kraftigt. TV-sändningarna och samtalen runt middagsbordet präglades av den enligt spanska mått extrema kylan ute och oro inför hur de ska lyckas betala räntan på sina lån. Inte minst de äldre i byn har hela sitt liv i byn, sina vänner, sina släktingar, sitt arbete och sina olivträd – ett jordbruk de byggt upp under många år. Att flytta till Barcelona för att arbeta är därmed inget alternativ. Andra släktingar till Ruben hade dock planer på att flytta utomlands vilket inte är det lättaste när lånet på huset överstiger husets nuvarande värde.

Trots den ekonomiska krisen är det fortfarande sanslöst vackert i och runt byn.

De sista dagarna i Spanien spenderades i Barcelona. Väldigt få foton togs där eftersom fotosuget inbland helt enkelt inte vill infinna sig. Fotbollssuget var dock på topp! Enligt information skulle matchen mellan FC Barcelona och Real Sociedad gå på söndagsaftonen men när vi sitter och käkar halväcklig turisttapas på lördagskvällen framför en tv med maxad volym hör Ruben att matchen ska starta inom några minuter. Efter lite velande, och en vänlig barcelonabos optimistiska tilltro till att det skulle gå att köpa biljetter efter matchstart, slänger vi oss i en taxi. Chauffören som lyssnar till matchreferat på radion inser själv det tragiska i att missa början på en match och trycker gasen i botten (och släpper den inte förrän vi är framme vid Camp Nou). Ruben som är eld och lågor eftersom det är hans barndomsdröm att se FC Barcelona live springer upp för trapporna i tempo som vi med möda klarar av att hålla. Efter att ha sprungit upp för cirka tjugo trappor (vi köpte de minst dyra biljetterna som dock uppgraderades till betydligt bättre efter halvlek då arenan inte ens var halvfull på grund av kylan) inser vi att arenan till och med måste vara större än Olympia i Helsingborg. Matchen var inte strålande men dock underhållande. Världens bäste spelare gjorde en halvbra insats men gjorde likväl ett mål och en assist. (De två sista bilderna i detta inlägg har Ruben tagit.)

Det är inte alltid man pallar fota. Här är alla våra bilder från Lyon.

Ludvig XIV