Livet för en svensk turist i Odessa kan vara utmanande. Snabbt känner man sig ganska illitterat när endast sju bokstäver i alfabetet överensstämmer med dem man är van vid. Kommunikation med andra är begränsad till konversationer som innehåller ”ursäkta”, ”tack”, ”goddag” och ”Jag talar inte ryska”. Ens matematiska kunskaper sträcker sig till siffrorna 1-3 eftersom de är de enda som är möjliga att uttala, de övriga får skrivas på papper eller i luften med hjälp av pekfingret. Och ändå är det just detta som är en stor del av resandets tjusning. Samtalen får plötsligt bygga på viljan att kommunicera istället för förmågan att göra det, spisandet av mat mer på vad som smakar gott än rättens ingredienser. Man får gissa sig fram till innehållet i de matvaror man köper (med risk att komma hem med torrjäst istället för bakpulver). Njutningen i resande ligger mycket i att få ta del av vardagen i en kontext olik den jag kommer ifrån. Det känns härligt komma nära helt okända människor genom att klämma in sig i en buss, att tillsammans stå och vänta på grön signal vid övergångsstället, att strosa runt i mataffären och smygkolla på innehållet i de andras korgar.

Ibland ligger dock ett frustrerat gallskrik närmare till hands än ett leende. Gårdagen var en inte enbart njutbar utmaning. Under den tid vid spenderat i Odessa har vi försökt få tag i ett visum till Ryssland. Resebyrån vi först hade kontakt med visade sig ta lite för god tid på sig att tillgodose våra behov. Vi försökte sedan under mer än en vecka få kontakt med ryska konsulatet och när de slutligen svarade fick vi besked om pris för visum och i vilken valuta de accepterade betalning. 70 dollar skulle visumet kosta och vi kunde betala i grynia (ukrainska pengar). Dessutom sade personen i telefonen att ingen på konsulatet talar engelska. Igår traskade vi dit tillsammans med Nastya och fick av vakten utanför veta att vi måste stänga av våra mobiltelefoner samt vänta tills vårt nummer visades på en elektronisk display. Väntrummet var utomhus. Det var inte varmt i Odessa igår. När vi så efter en stund blev insläppta, och efter ytterligare väntan inomhus, blev vi mottagna av deras engelsktalande personal. Vi fick veta att visumet kostar 94 dollar samt ska betalas i just dollar. Vi blev också meddelade att ansökan, som fanns på konsulatets hemsida, inte längre används utan att vi istället skulle fylla i en på internet, skriva ut den och komma och lämna den på konsulatet. Först då kunde de undersöka om vi var betrodda visum. Rysk byråkrati kan vara fantastiskt enerverande.