Natten till den elfte februari spenderades i nattåg mellan Bukarest och Chisinau. Kupén med plats för fyra personer var inredd med britsar klädda i rött läder, heltäckningsmatta samt ett litet bord övertäckt med en duk i guld och vinrött. Till varje sängplats hörde en påse innehållandes lakan, örngott och handduk, allt i hårt manglat linnetyg. Dessutom fanns blå -och vit blommiga madrasser samt rutiga filtar att tillgå. Det kändes sådär sovjetiskt lyxigt. I kupén satt en ung moldavisk man (vid namn Cezar) som visade sig vara både bra på engelska och mycket sympatisk. Under kvällen kretsade samtalen kring språk och film, kring hur det är att höra till ett land där man önskar få bo men inte ser någon framtid i och kring hur livet ibland överraskar med alternativ man inte trodde fanns. Viktor råkade också nämna att jag fyllde år påföljande dag. Eftersom vi under natten passerade gränsen mellan Rumänien och Moldavien väcktes vi av passkontrollanter vid halv fyra-tiden. Direkt satte sig en till synes inte alls sömndrucken Cezar upp i sängen och sa glatt ”Happy birthday”. Hans leende ansikte stod i härlig kontrast mot minen hos den buttra uniformklädda passkontrollanten. Min födelsedag kunde med andra ord inte ha börjat bättre.

Frågan är om den dock kunde ha fortsatt sämre. Väl framme i Chisinau köpte vi bussbiljett till Odessa. I en -20 gradig kall buss, inklämd bakom en herre i storlek XXXXL med sätet maximalt tillbakalutat så att utrymmet för mina ben minimerades från pyttelitet till nästan obefintligt, satt jag stirrandes arg på pälsmössan framför och vältrade mig i självömkan i några timmar. Lyckligtvis möttes vi i Odessa av den vänliga Anastasia (pastor i Odessa Vineyard) och togs av henne med till en varm lägenhet där vi bjöds på både mat och mjuka tofflor.

Att fylla 29 var något utöver det vanliga tycker jag. Fint på många sätt och fruktansvärt på en del. Jag kommer hur som helst aldrig göra om det.

sovkupén

Cezar

dejlig chokolade, födelsedagspresent av Viktor