Kanske ligger den allra största tjusningen med resande i mötena. Möten med människor som bor i länder man besöker, personer med vilka samtal om landet och kulturen kan föras. Genom dem omvärderas, problematiseras och expanderar bilden av landet. Eller möten med människor som precis som vi är på resande fot och därmed delar vårt intresse för just resande. I oändlighet kan man sitta och dela erfarenheter, tips och dråpliga ögonblick med varandra. Okända människor som snart blir goda vänner. Men även att möta gamla vänner på för oss nya platser. Sådana möten har vi haft många av under den här resan och vi har uppskattat dom enormt. Det är härligt att få se och umgås med en kär vän i dennes vardagsmiljö. Komma hem till trots att man är långt borta.

Sedan umgänget med örkelljungapågen Jeremia i Kunming i södra Kina blev det tomt på möten med folk vi känner sedan tidigare. Därför var det extra härligt att i Jekaterinburg få se ett bekant ansikte. På perrongen stod vår ryske vän Sasja som vi träffade på färden mellan Laos och Vietnam. Trots bristen på gemensamt språk lärde vi känna honom ganska bra. När man delar säte under 24 timmar är det svårt att undgå kontakt. Vi hade via mail bestämma träff i Jekaterinburg – tack googletranslate – och det knappa dygnet vi spenderade i hans stad blev en en riktig höjdare. Vi fick även umgås med hans vänner Anthon och Tanya och tillsammans visade de oss inte bara staden utan också prov på rysk gästfrihet och generositet.

Sasja med damsällskap.

Familjen Romanov.

I Ryssland har man likt Sverige inte varit särskilt rädd för att sammanblanda kyrka och stat. Under tsartiden var de helt i symbios och vurmandet för tsaren finns kvar idag. Tsarfamiljen som dödades av bolsjevikerna är nu helgonförklarade av den ryskortodoxa kyrkan (helt utan anledning).

Här är kyrkan som byggdes vid platsen för tsarmorden.

TV-torn.

Det går rykten om att Jesus säger att när man bygger ett torn ska beräkna kostnaderna av bygget så att man vet om man har råd att färdigställa det eller ej. Annars kan man nämligen bli till andras åtlöje. Det brydde man sig inte om i Jekaterinburg under det ateistiska sovjetstyret. I bakgrunden syns det efter drygt tjugo år ej färdigställda TV-tornet.