Sludyanka station

Dagens första tåg från Irkutsk till Sludynka går 8.30 på morgonen. På den digitala tidtabellen står 3.30 eftersom samtliga tågtider, alltså även lokaltåg, anges i Moskvatid. Färden är inte lång men tar ändå mer än tre timmar för tåget gör halt på var miniperrong och stannar dessutom länge varje gång. Vid ett av stoppen klev en ung tremannaorkester på och bjöd på följande. På Sludyankas enda café åt vi kanske världens godaste borsh innan färden gick vidare. Bailalsjötåget lämnar Sludyanka 8.30 (dvs.13.30) och det stannar på ännu mindre ställen än Sludyankatåget. Perrongerna är två gånger tre meter stora järnplattformer. Till konduktören meddelar man var man ämnar hoppa av genom att ange kilometern. Vi ska av vid den etthundratjugonionde.

Fem stugor, några banjor (rysk bastu) och en enorm sjö. Det är vad som finns vid 129:e kilometern. Hit kan man inte ta sig på annat sätt än med tåg eller till fots. Tåget går två gånger per dag i vardera riktning. Vi kliver in genom dörren till 1800-talets Ryssland. Korna bor under samma tak som människorna, vatten hämtas ur ”brunnen” tillika världens största sjö och toalettbesöken görs på utedasset. Vi trivs helt fenomenalt bra. Njuter tystnaden. Det enda ljud som hörs är kaminens sprakande och våra förkylda näsors snörvlande. Och grannsonens batteridrivna leksaksmotorsåg. Ute är det fem grader. I slutet på veckan kommer det vara tjugofem.

På spåret

Grannpojken

Bajkalsjöns extremt klara och drickbara vatten. Sikten i vattnet sägs vara 40 meter.

Middag