Avståndet mellan Odessa och Istanbul är bara 63 mil (detsamma som mellan Umeå och Stockholm) men trots det relativt korta avståndet upplever vi att det finns en hel del skillnader mellan städerna.

Vi lyckas tyvärr inte riktigt sätta ord på skillnaderna än men en sak är i alla fall att turkar generellt verkar ha väldigt lätt för att le. Oavsett om man stöter in i någon på en marknad eller om man frågar om vägen möts man av leenden. Till och med poliser eller väktare ler i Turkiet. Detta kan inte sägas vara fallet i Odessa där kanske en rysk byråkrati gör att allting är omöjligt och därmed inte särskilt roligt. Och stöter man i någon på bussen får man ett grymtande till svar.

En likhet mellan städerna är att inte så många pratar engelska, åtminstone om man rör sig bort från turiststråken. Men det finns en skillnad i hur man förhåller sig till detta. I Odessa verkar många anse det vara lite skamfullt och genant att inte kunna engelska medan man i Turkiet ler, rycker på axlarna och fortsätter prata turkiska som om det vore vårt problem att vi inte förstår deras språk (vilket det såklart också är).

Något som också kan vara värt att nämna är att det i Istanbul finns betydligt fler färjor som går mellan stadens delar än vad det finns i Odessa.

Kappadokien är grymt vackert. Vi har en känsla av att vi har hyrt inte bara två sängar i ett dorm på hostel utan bokat hela området. Igår var vi de enda lunchande gästerna på restaurangen, vi bor själva i ett rum för sex personer och under vandringen i en av dalarna idag skymtade vi inte till mer än några kvittrande fåglar. Hela Kappadoiken förbereder sig för turistinvationen som påbörjas om en dryg månad. För vår del kunde vi därför inte ha valt en bättre tidpunkt. Om några veckor är det inga besökare som får lekar vattenlekar själva i en av ortens många Hamam och kanske inte heller klättra runt bland klipporna utan guide.

Landskapet är sagolikt. Nedan är bilder från igår och ett varmare idag. (För att uppfatta storleken, jämför med Jennifer i vänstra hörnet på bild nummer två.)

Fyra tröttande dygn i Istanbul. Så kan man sammanfatta vistelsen där eller kan man också säga fyra dygn med oerhörd vänlighet. Förklaringen till att dessa kan vara giltiga samtidigt är densamma som inläggets rubrik.

Elif är mor till åtta barn varav två bor i Wien och en av dem är vän till Christina och Johannes (svägerska/bror/svåger). På den vägen fick vi förmånen att få bo hemma hos Elif i stadsdelen Bagcilar i mångmiljonstaden Istanbul. Vi hade i förväg fått veta att varken Elif eller den i Istanbul boende Ali talar någon engelska eller tyska.

Upplevelsen att inte alls ha ett gemensamt språk och dessutom olika kulturella referensramar var faktiskt en pers. Inte så att vi vet hur olika våra referensramar ser ut men det var just det som vi upplevde som problematiskt. Bör vi komma hem tidigt på kvällen så att Elif får bjuda oss på mat eller snarare komma hem sent så att hon inte känner sig tvingad till att laga mat till oss. Bör vi säga till Ali att han inte behöver ta oss runt i stan så att han istället kan vila efter att ha arbetat till klockan två på natten eller är det sårande och oartigt att tacka nej till hans guidning. (Faktum är att vi tackade nej men att detta inte var något som framgick (alternativt ignorerades) då Ali även nästa dag ordlöst guidade oss runt i Istanbul.) Eller hur gör man när man sista dagen tror att Ali följer med för att visa oss ett Hamam när vi inte vill till Hamam utan istället utan honom köpa presenter till dem. Och det där med presenter, det är ju knepigt även i Sverige men vad förväntade sig Elif av oss efter att ha passat upp oss och låtit oss bo över i fyra nätter?

Hur skulle Ali ha förklarat för oss att vi nu ska äta hos hans syster när vi samtidigt försökte förklara för honom att vi ska hämta upp tågbiljetter mellan centrala Turkiet och Iran. Och vad tänkte Ali då våra bekymrade rynkor i pannan plötsligt övergick till strålande leenden när han meddelade att han var tvungen att lämna oss för att gå och jobba.

Med detta sagt är vi glada över vistelsen och en upplevelse vi inte skulle vilja vara utan. Fastän vi inte kunde kommunicera särskilt mycket med Elif och Ali kunde vi märka deras omsorg och värme.

Hemma hos Elif

Helt utan ord gav Kuafören mig en frissa jag bara vågat drömma om

Lite turistande blev det dock. Här en bild på fantastisk mosaik i Aya Sofia och en kort stund av fredagsbönen i Blå moskén.

Aya Sofia

Efter knappt fyra veckor var det dags att ta farväl av Odessa men framförallt av Odessa Vineyard. Tack för en riktigt härlig tid. Vi har redan bestämt att vi kommer tillbaka för vad är väl…

...nybyggda Umeå Östra mot Odessas järnvägsstation?

...Jonas Sjöstedt mot Lenin?

...Norrlandsoperan mot Odessa operahus?

...Umeå hamn i Holmsund mot Odessas hamn?

...Apberget mot Potemkintrappan?

... och smör från Norrmejerier mot Kremlebskos smörpaket?

Detta inlägg tillägnas min käre far.

Under troligtvis alla årets dagar kan man se schackspelare i parken vid Sobornayatorget. Entusiaster, som trotsar kylan på vintern, hettan på sommaren och njuter vädret vår och höst. Runt bord med bräden alternativt dominobrickor trängs spelsugna men förmodligen minst lika mycket gemenskapssökande herrar i alla åldrar över fyrtiofem. De som inte spelar följer intresserat de pågående partierna med intensiv blick, ivriga acklamationer eller ifrågasättande skratt. Kvinnor göre sig icke besvär, varken här eller i Kristianstads schackklubb.

”En lysande spelare förstår schack på ett sätt som han aldrig riktigt kan artikulera: han analyserar ställningen på brädet och vet hur han ska utveckla sina pjäser innan hans hjärna förmår formulera en förklaring till draget.” skriver David Benioff i sin roman Tjuvarnas stad. Kanske ligger en duktig schackspelares excellens i den genomtänkta impulsen snarare än i den överlagda tanken.

Engagerade schackspelare har vi stött på vid flera tillfällen under resans gång. Bilderna nedan är från ett litet torg i Zurich. Storleken på pjäserna säger kanske något om landets ekonomi. Eller om spelarnas finmotoriska färdigheter.

Det finns ingen som du. Ingen jag känner så ytligt och ändå upplever en sådan otroligt stark samhörighet med. Vid samtliga tillfällen då jag jag befinner mig i nya länder, städer eller sammanhang påminns jag om dig. Du finns närvarande i varje nytt möte världen över. Kanske sätter personer inte alltid likhetstecken mellan dig och mig men när jag presenterar mig går deras första tanke utan tvekan till dig. Bilden av dig finns etsad på min näthinna, ditt namn ringer ständigt i mina öron. Jag tackar dig för att du låter dig finnas och låter mig ana livet som celebritet. Jennifer Lopez – utan dig vore jag ingenting.

/Jennifer

Livet för en svensk turist i Odessa kan vara utmanande. Snabbt känner man sig ganska illitterat när endast sju bokstäver i alfabetet överensstämmer med dem man är van vid. Kommunikation med andra är begränsad till konversationer som innehåller ”ursäkta”, ”tack”, ”goddag” och ”Jag talar inte ryska”. Ens matematiska kunskaper sträcker sig till siffrorna 1-3 eftersom de är de enda som är möjliga att uttala, de övriga får skrivas på papper eller i luften med hjälp av pekfingret. Och ändå är det just detta som är en stor del av resandets tjusning. Samtalen får plötsligt bygga på viljan att kommunicera istället för förmågan att göra det, spisandet av mat mer på vad som smakar gott än rättens ingredienser. Man får gissa sig fram till innehållet i de matvaror man köper (med risk att komma hem med torrjäst istället för bakpulver). Njutningen i resande ligger mycket i att få ta del av vardagen i en kontext olik den jag kommer ifrån. Det känns härligt komma nära helt okända människor genom att klämma in sig i en buss, att tillsammans stå och vänta på grön signal vid övergångsstället, att strosa runt i mataffären och smygkolla på innehållet i de andras korgar.

Ibland ligger dock ett frustrerat gallskrik närmare till hands än ett leende. Gårdagen var en inte enbart njutbar utmaning. Under den tid vid spenderat i Odessa har vi försökt få tag i ett visum till Ryssland. Resebyrån vi först hade kontakt med visade sig ta lite för god tid på sig att tillgodose våra behov. Vi försökte sedan under mer än en vecka få kontakt med ryska konsulatet och när de slutligen svarade fick vi besked om pris för visum och i vilken valuta de accepterade betalning. 70 dollar skulle visumet kosta och vi kunde betala i grynia (ukrainska pengar). Dessutom sade personen i telefonen att ingen på konsulatet talar engelska. Igår traskade vi dit tillsammans med Nastya och fick av vakten utanför veta att vi måste stänga av våra mobiltelefoner samt vänta tills vårt nummer visades på en elektronisk display. Väntrummet var utomhus. Det var inte varmt i Odessa igår. När vi så efter en stund blev insläppta, och efter ytterligare väntan inomhus, blev vi mottagna av deras engelsktalande personal. Vi fick veta att visumet kostar 94 dollar samt ska betalas i just dollar. Vi blev också meddelade att ansökan, som fanns på konsulatets hemsida, inte längre används utan att vi istället skulle fylla i en på internet, skriva ut den och komma och lämna den på konsulatet. Först då kunde de undersöka om vi var betrodda visum. Rysk byråkrati kan vara fantastiskt enerverande.